kims monologer

jag har solat. jag har haft myror krypandes på mig. en fluga har surrat irriterande i mitt öra. jag har svettats i panna, i armveck och i ryggslut.

det var underbart.

skulle inte ändra något av det.

bzz.
kim.

jag har blivit ovän med sommaren. den har testat mitt tålamod one too many times. jag sitter innne och fräser och spottar och tittar med smala ögon på den blå himlen.

"om det inte dög då så duger det ta mig fan inte nu heller"

jag tror inte på det jag ser. jag vet att när jag kommer ut står det ett moln bakom hörnet och lurar och skvätter regndroppar likt en revirkänslig byracka.

jag har aldrig varit så blek i hela mitt liv. jag som brukar anta en färg som skiftar i lila sitter här och är nära på genomskinlig.

piss och skit.
kim.

det finns ett barnprogram jag fortfarande tittar på, det är fullständigt överlägset. katja-kaj och bente-bent heter det och har lennart jäkel som berättarröst. idag hade katja-kaj och bente-bent besök av sin kusin pirat-pelle. pirat-pelle skrek alltid och fajtades med sitt svärd, inte för att han var arg eller elak, utan för att han såg fantasimonster överallt. han fäktades med dem och skrek åt katja-kaj och bente-bent att springa, men eftersom de visste att det bara var fantasimonster behövde de inte springa, bara gå. jag satt och mös och riktigt njöt av programmet när jag plötsligt lärde mig en sak. en bild visas på katja-kaj och bente-bent när de sitter på en bänk i solnedgången, i förgrunden springer pirat-pelle fram och tillbaka och tokjagar monster av olika modeller, lennart jäkel säger:

"det var praktiskt att ha pelle i närheten, då behövde man inte oroa sig för alla monster; pelle gjorde det åt en"

det var då jag insåg att jag behöver en pirat-pelle-kompis, någon som är värre än jag i harighet. det är nämligen så att så snart jag inte behöver fokusera på min egen rädsla utan istället någon annans blir jag stark. kanske ska jag bli barnvakt på heltid? eller kanske ska jag skaffa mig en guldtacka som jag kan vakta här hemma i min slottsvrå?

en garde!
kim.

26 år den 26e. det är idag alla pusselbitar faller på plats och jag förvandlas till vampyr.

note to self: köp aldrig mer royal gala, mjöliga äpplen är inte acceptabelt.

hurra!
kim.

är det inte konstigt hur 40-talisterna är skrockfulla? min mamma är skrockfull på ett speciellt sätt:

tappar man en gaffel kan man ge sig fan på att hon säger:

"nu får vi främmande"

om man får hicka:

"nu är det någon som tänker på dig, kom på vem det är så försvinner den"

om man ställer skorna på bordet:

"nej kim, ta ner dem, det betyder otur med skor på bordet"

om en mås skiter på en:

"det betyder tur!"

om hon fryser om fötterna:

"nu blir det snart snö/storm"

om hon har ont i huvudet:

"jag har så ont i huvudet, det blir nog åska"

inte konstigt att man blivit paranoid, allt verkar ju vara ett tecken på något. vad betyder mitt livstillstånd just nu mamma? kan du säga mig det? jag vill så gärna veta.

tvi tvi tvi.
kim.

jag är inte långsint, jag repar mig ganska snabbt efter motgångar. reaktionen är ofta intensiv men sen lugnar jag ner mig och ser till att hamna på rätt köl igen. den här gången känns det annorlunda. den här gången är det något större än mig själv som styr. det känns som jag inte har några rättigheter. jag har inte tillgång till vårt sociala skyddsnät, har hamnat mellan stolarna, är avskuren från min rätt som medborgare. tydligen räcker det inte att vara duktig flicka och vara medlem i facket och betala in avgifter till a-kassan. vart har alla mina pengar tagit vägen? det känns som om jag gett mig in i ett pyramidspel för att, alldeles för sent, inse att det inte alls var till min fördel. de, å andra sidan, får mig att känna mig som en utsugare, som en snorunge som är ute efter skattebetalarnas pengar. nej, det är jag inte. men jag måste kunna leva och jag har rätt till samma skyddsnät som alla svenska medborgare har. inte.

jag låter som ett deppigt socialfall. det är jag inte. jag är en välutbildad, ambitiös, kreativ och energisk person. jag söker jobb som om livet hängde på det.

och det gör det.
kim.

faktum 1: jag har varit medlem i fack och a-kassa i fem år och betalat in surt förvärvade pengar.

faktum 2: jag har trots detta ingen rätt till arbetslöshetsersättning.

fråga: vad hade de tänkt sig att jag ska leva på?

orättvisa.
kim.

i förra veckan ringde jag till ett jobb jag sökt. ett jobb jag väldigt gärna vill ha. tyvärr fick jag inget svar efter allt modsamlande så den inplanerade samtalsdagen är idag istället. jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska fråga om, men jag är så förbannat rädd för ytterligare ett nej så nu är planen att höra av mig efter deras frmodade lunch.

känslan för vissa jobb kan nog jämföras med en socialarbetares ömhet för vissa klienter. många har man inte mycket till övers för men vissa hamnar så nära hjärtat. det här jobbet är ett av dem. jag vet att jag skulle göra ett grymt jobb om jag bara får chansen.

ibland är jag bitter som en jävla mandel och det känns på ett sätt ok, vuxet och nödvändigt på något vis. problemet kommer när personer som har jobb börjar klanka ner på ams. det är mitt jobb att göra det, låt det vara så.

snälla.
kim.

man kan tro att det inte bör vara så svårt att samla energi till att städa en lägenhet på 27,5 kvm. men det är precis vad det är. dessutom gör jag det slarvigt ser jag nu. det ligger en liten dammtuss i hörnet, den pekar finger och rantar runt så jag inte ska kunna fånga den. när den minst anar det kommer jag runt hörnet och attackerar.

be aware!
kim.

ok, jag är officiellt vuxen. även om det inte syns på mig i form av rynkor eller åderbråck så finns vissa fundamentala skillnader från tidigare. två exempel:

1. jag är numer helt slut dagen efter jag druckit ett par öl. det är inte på tal att anta annat än horisontellt läge.
2. jag kan inte äta mer än några skedar chokladglass innan jag måste skyffla in den i frysen igen. ikväll har jag gjort två försök att sätta i mig en bägare ben&jerrys. jag känner mig snuvad på konfekten.

man kan ju tro att en flicka som snart är närmre trettio än tjugo och arbetslös borde få sig något gött, men icke. they took my men mommy!

illamående.
kim.

ikväll har jag två karlar här hemma, den ena heter ben och den andra heter jerry. vi tittar på ebba och didrik och vi är så lyckliga.

slurp.
kim.

ok, en desperat chansning:

är det någon som liksom jag tycker jag skriver bra och vill ha en skribent till tidning/magasin/kommunikationspolicy eller en redigerare? maila mig på [email protected] eller lägg en kommentar till detta inlägg.

jag är nämligen jävligt hårt arbetande, kan tänka mig att flytta för rätt jobb och kan skriva praktiskt taget vilken typ av text som helst. nyhetsartiklar, krönikor, instruktionsböcker, lyrik, prosa, you name it.

så hör av dig nu, för jag börjar bil uppriktigt trött på att gå omkring och slösa på mina fantastiska färdigheter.

vi hörs!
kim.

jag är glad att jag inte är en av dem som har ett överflöd av saliv, ni vet dem som spottar mitt i vart och vartannat ord så att lyssnaren får, så diskret som möjligt,  torka sig med tröjärmen titt som tätt. jag är snarare tvärt om. jag har till exempel ingen som helst förståelse för smörgåsar utan smör eller liknande smet. smetet har två funktioner:

1. att hålla fast osten.
2. att safta upp brödet.

detsamma gäller dryck. jag blev lycklig att jag grät när jag för första gången besökte pizza hut och upptäckte att de har kannor med läsk. kannor!

kommer ni ihåg när ni var hos en kompis och åt middag när ni var små och föräldrarna bara hällde upp halva glaset med mjölk? what´s up with that? som om jag var för liten att hantera ett helt glas, att risken var för stor att jag skulle spilla ut det. det är fruktansvärt att upptäcka mitt i middagen att jag inte kommer ha något att skölja ner resten av måltiden med och chansen till påfyllning är obefintlig. i huvudet hör jag det klassiska skräckfilmsljudet:

"chingchingchingching"

är glaset halvtomt eller halvfullt frågar ni mig.
det är fullt! inget annat än fullt!

läska.
kim.

jag insåg just att min skoltid från ettan på lågstadiet till tredje ring på gymnasiet sträcker sig över tre decennium. det får man ju lov att säga är rätt mäktigt.

till detta hör att:
1. jag får fortfarande visa leg på systemet varje gång jag är där.
2. jag är under trettio år, jävligt långt under trettio år (fyra år den 26e för att vara exakt).

kalas.
kim.

som ett tillägg till ett tidigare inlägg:

lär er hur man använder tecken för guds skull! jag mår illa av allt detta överflöd av uttrycksförstärkare.

- punkter: en eller tre, inte fyra två eller trettiosju...
- utropstecken: ett! alltid bara ett. det räcker.
- frågetecken: hur tänker ni som skriver ut två eller fler? en fråga blir inte mycket mer än en fråga. vad vill ni signalera? att det är en jättefråga?
- använd inte semikolon om ni inte vet hur de ska användas; det ser förjävligt ut.
- undvik frågetecken följt av utropstecken i största möjliga grad. det skriker i mina öron när jag läser detta. de blöder och mår inte alls bra.

och, ja, jag vet att jag bara skriver med små bokstäver. det är fel. men det är snyggt, kom inte och säg något annat. stora bokstäver är vräkiga och tar på tok för mycket plats.

lär.
kim.

lite grann får jag ju skylla mig själv. bor jag i en etta på 27,5 kvm så ska jag inte klaga på så mycket. och det gör jag inte heller, det är nämligen världens mysigaste och finaste bostad. men jag ser det som provocerande att mina grannar har en balkong. en balkong som jag med lätthet skulle, med en trapetsartists grace, kunna kasta mig ut från fönstret till och ta tag i deras balkongräcke. när mtt fönster är öppet och de sitter ute under de futtiga soltimmar sommaren behagar bjuda på, är det som de sitter inne hos mig och samtalar. kanske ska man satsa på att bli polare och montera upp en skön hängmatta mellan mitt fönster och deras oas. risken är annars att frestelsen blir för stor och jag infriar mina planer.

vissa saker är lite för lätta för att inte testas. en hög bro med för lågt räcke ger en möjlighet till katastrof som är fullkomligt nervtrasslande. gränsen mellan normalt tillstånd och katastrof är så tunn att den knappt är synbar. när jag hade midjelångt hår utsattes jag för denna känsla varje gång jag höll i en sax. tänk vad äckligt lätt att bara ta tag och klippa till.

runt våra väderbalkonger i trapphuset har vi ett fastspänt nät. varför? har något hänt? kommer något garanterat att hända? är det för fåglarnas skull? varför?

frågan är om jag inte ska skaffa mig en sån där hängsäck som bergsklättrarna sover i, bara för att bevisa att vi utan balkong är värda något vi också.

häpp!
kim.

jag har insett att det finns en sak jag inte kan skriva om. jag skriver riktigt bra om allt utom kärlek. det blir så jävla löjligt när jag försöker få fram hur kär jag är eller hur generad jag blir när min sambo säger att jag är söt. jag blir rent av irriterad när jag läser det jag skrivit om kärlek. jag får en sorts out-of-body-experience, flyter ovanför mig själv och upptäcker att jag har en ful rosa rosett i håret och långa blonda flätor. för mig är det som att läsa en trivial fjortisblogg och inte min egen fenomenala.

nej, av med flätorna och på med det rabiata spikraka rufset.

nu kör vi.
kim.

jag har funderat det här med parfym och doft. de gånger jag bytt parfym är jag nämligen smärtsamt medveten om hur jag doftar. hela tiden.

"fan vad jag stinker, körde jag turkdusch imorse eller? är det eau de parfume? helt säker på att det är eau de toilette... vem fan har råd med riktig parfym egentligen? inte jag. nämen gud, kan inte detta vara skadligt? kommer det orsaka fräthål på handlederna?"

ja ni hajar.

men efter en tids användande försvinner medvetenheten och doften blir ens egen. vad som är riktigt illa är att jag tror detta gäller lukter också (för er som inte visste det är doft och lukt olika saker, doft är bra, lukt är dåligt). det är därför body odoure-människor är så oberörda; de har gjort stanken till sin egen. visst är detta skrämmande, men vad som är mest obehagligt är att man inte kan klaga på dem eftersom de vet inte om det själva. det går inte att nå in och förklara. de lever ett liv i omedvetenhet.

snälla säg till om jag stinker, i need to know. i min värld är jag inget annat än en nyponros.

pju.
kim.

jag har hamnat i vad jag skulle vilja kalla en twilight-zone. hela min kropp har blivit så russinskrumpen av allt jävla regn att jag inte vet hur man gör när det är sol längre, det har tagit sig ända in i hjärnan. igår var det varmt och fint efter en störtskur men tog jag på mig tåbefriande skor? nej nej, gummistövlarna åkte på lik förbannat. cynisk, mer cynisk än vanligt har jag blivit. jag försöker komma på om det kan vara bra på något sätt, ifall det kan vara till fördel i mitt liv just nu. detta har jag kommit fram till hittills:

- för arbetssökandet: helt klart nej.
- för mörkerfobin: ja varför inte. kanske är dags att ge dvärgarna och de stirrande galningarna på tafsen med syrligt cyniska kommentarer.
- för födelsedagsfirande: tja, varför inte.
- självunderhållning: absolut

för övrigt kommer jag tjata hål i huvudet på bloggen angående min födelsedag, lever fortfarande i illusionen om min första överraskningsfest. jag vet att den inte kommer äga rum i år men jag ser det som ett sätt att ge alla chansen att ställa till med en riktig baluns nästa år. känn er för övrigt fria att festa till det på eget håll på torsdag nästa vecka, något stort händer då.

duktig.
kim.

jag blir ledsen när mina fördomar blir bekräftade, det känns som en kick i ansiktet. nu ska ni få lära er något, se det som en lektion i svensk byråkrati:

för att få vara med och leka på arbetsförmedlingen och i a-kassan måste varje person gå på ett informationsmöte, ett så kallat basmöte. jag har varit på ett tidigare, innan min studietid, men inte minns jag det som så värdelöst som det jag var på imorse. där står två personer och läser innantill på en power point vars innehåll är så självklart att klockorna stannar. ingen har några frågor för alla är där av en anledning; att skriva upp sitt namn på närvarolistan och därmed vara med i systemet.

jag kan i ärlighetens namn säga att jag kom dit med ett öppet sinne och gick därifrån med ett grått, fördomsfullt och bakom-lås-och-bom-stängt.

för övrigt:
jag och kärleken firade tre år igår, jag är så kär att det pirrar i magen.
nästa vecka händer något som aldrig mer kommer hända; jag fyller 26 den 26e.
jag är för gammal för fulla fjortisar, jag är rädd för dem.

vakna!
kim.

jag minns första gången jag åt sockervadd. jag var på cirkus scott med pappa och han sa att det var som magi; ta en tugga och i samma sekund är den borta. det är fantastiskt hur en kärlek kan uppstå till något som försvinner så snabbt att sannorlikheten att det någonsin ens funnits är försvinnande liten.

den självklara frågan är nu:

är mina arbetsansökningar sockervadd för arbetsgivarna?

de ska ju vara cirkusen.

största möjliga tystnad.
kim.

jag är inte rädd för monster eller aliens eller annat irrationellt skit, no sir, jag är en realistisk mörkerfobiker (i den mån det nu går). jag är snarare rädd för psykiskt galna människor. personen som får mig att rysa är en psykgalen människa som bara tittar på mig när jag sover. den säger ingenting och gör ingenting men endast vetskapen om att jag omöjligen kan få personen ifråga att förstå att den gör fel skrämmer vettet ur mig. givetvis har jag analyserat detta och insett att det hela handlar om kontrollbehov. faktum är att hela min fobi grundas i detta kontrollbehov, men det är en senare story.

detsamma gäller fulla människor när jag själv är nykter, särskilt fulla män. jag kan inte nå in, jag kan inte överbemanna, jag kan inte fly. total maktlöshet, finns det något mer skrämmande?

jag har dessutom funderat på det här med överfallslarm. jag fick ett av min far när jag flyttade från stockholm till jönköping (bara det kan låta ironiskt, först när jag flyttade till bibelbältet tycktes jag behöva ett). det kan låta sjukt att jag tänker på detta, men vafan, det är väl en sjuk värld vi lever i? jag har tänkt ut att i ett eventuellt överfall så måste jag snabbt dra ut säkringen och kasta larmet så långt bort jag kan. hur lätt är det inte annars för galningen att slita larmet ur min hand och krossa det under ett tramp med foten?

det skrämmer mig hur lätt jag blir övermannad av män i min närhet. de tycker det är vansinnigt kul att jag är kittlig, jag kan bara tänka på hur försvarslös jag egentligen är. även under den period i mitt liv då jag tränade gym fyra gånger i veckan hade jag inte en chans i helvetet. tur att jag kan springa snabbt.

verklighet.
kim.

helt plötsligt springer folk omkring och pratar i min trappuppgång. detta har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade in i början av januari. vad har hänt? har de helt plötsligt blivit omedvetna om att det faktiskt ekar?

som grädde på moset späder detta på min mörkerfobi. igår natt var det någon som gick in och ut genom grannens dörr flera gånger. jag tyckte mig även höra ett glasföremål krossas mot golvet. fantasispäckad som jag är sprang jag upp i bara mässingen och låste extralåset. fick även för mig att någon skulle elda upp dörren.

när jag, med ett ryck, vaknade av tidningens ankomst tidigt imorse var jag övertygad om att det var en dvärg som lyckats nästla sig in genom brevinkastet.

söv mig.
kim.

jag tillhör den skara språkpoliser som tycker det är ok med bristfällig grammatik så länge den kommer ur munnen; så länge jag förstår vad personen i fråga säger gör det mig ingenting att hon/han uttalar något fel eller använder fel tempus. ibland handlar det om en speciell dialektsång vilket kan göra det hela lite charmigt (däremot noterar jag felen flitigt i min mentala rättningsmanual). när det kommer till skriftliga fel, däremot, är jag ingen polis, jag är en arg skäggig medeltida general. rätt ska vara rätt. särskrivningar, stavfel, grammatiska snedsteg och syftningsfel liksom hoppar ur texten och anfaller min halsgrop så jag blir illamående. exempel:

- växt: "han hade verkligen växt!" vad menas? att någon har många växter? nej, faktum är att betydelsen är att personen i fråga har vuxit sedan sist.

- de, dem: lär er hur detta funkar! det blir så fel annars. "jag träffade dem igår, de var fulla som svin". och för er som inte fattat det redan; dom är talspråk.

- särskrivningar: det är enkelt, på svenska skriver vi ihop allt, på engelska skriver de isär allt.
  ex: wooden floor vs trägolv.

skona mig från illamående! skicka texterna till mig så fixar jag dem i utbyte mot en billig penning.

giv akt!
kim.

dags för ytterligare en av hörnstenarna i min mörkerfobi. det kan verka löjligt och det kan tilll och med uppfattas som diskriminerande, men tyvärr kan jag inte rå för mina rädslor, jag skyller på att de är ologiska.

jag är absolut livrädd för dvärgar.

när jag ska sova och endast nattlampan lyser (ja, jag har en nattlampa tänd när jag sover ensam) kommer idéerna om att en dvärg står bakom hörnet och väntar in min sömn. oftast har han en omänskligt stor yxa i händerna, ibland en spikklubba. han är alltid anfådd och flåsar likt en uppjagad mops; man kan liksom höra hur snor och slem, i takt med andetagen, bubblar fram och tillbaka och framkallar ett snarkande ljud. han har givetvis sprungit uppför trapporna med sina små stela ben i sn jakt på mig. just detta springande är en fruktansvärt vansinnig film som spelas upp i mitt huvud om och om igen.

behöver jag säga att fångarna på fortet var en plåga? ett program som i mångt och mycket baseras på dvärgar som springer i trappor.

återigen; jag har inget verkligt problem med dvärgar och vill minst av allt såra någon, min mörkerfobi säger bara till mig att se upp (eller ner...).

tipp tapp.
kim.

jag är en sportnörd av den värsta sorten. sport, i dess olika beklädnader, är det som rör mig lättast till tårar. jag är vansinnigt mesig när det gäller sportprestationer. som uppvuxen med en hockeytränare till pappa och mycket av min barndom spenderad vid sargens sida eller i omklädningsrum på hovet i stockholm, grundades detta blödiga beteende tidigt. det handlar inte om långsamt uppbyggda sessioner som har sitt slut i en ensam trillande tår, nej, här snackar vi gråtattacker från ingenstans. likt en förkrossad lille skutt flyger tårarna ur ögonvrårna.

när någon presterar något som de länge tränat inför skickas signaler direkt till mina tårkanaler och there i go again. när jag ser glädjen i ögonen så brister det direkt. jag har insett att detta kommer vara ett hinder i ett eventuellt framtida moderskap. jag är minst sagt orolig att jag kommer utvecklas till en konstant rödgråten sportmorsa som står och skriker mellan tårarna vid sidan om planen. så här skulle det kunna låta:

"snyft, men för faaan domarn! ser du med arslet eller? snörvel"

eller:

"suck, snörvel, snyt, det där är min dotter/son, visst är hon/han duktig, bäst faktiskt, buhuuu"

köpa:
- vattenfast mascara
- ögondroppar
- kleenex
- skottsäker väst

heja!
kim.

jag har luskat fram en av hörnstenarna som utgör basen för min mörkrädsla. eller ska jag säga mörkerfobi? jag är nämligen sjukligt mörkrädd. något av det läskigaste jag kan tänka mig är vanliga saker på helt fel ställe. det blir så bisarrt att jag måste springa och gömma mig. jättemycket hår på en tallrik eller ett glas fullt med saliv är två av de absolut äckligaste sakerna jag kan tänka mig. det faktumet att det är fullt möjligt och samtidigt så fullkomligt snedvridet gör att jag mår obeskrivligt illa.

när jag satt och spann vidare på detta insåg jag hur knasigt det egentligen är, hur saker kan byta skepnad och känsla bara genom att trilla av eller placeras på ett annat ställe. här är några exempel:

- hår: något som är självklart och oftast förknippas med adjektiv som långt, svallande, glansigt. så snart det faller av oss känns det obehagligt, som en bit död människa. detsamma gäller naglar.

- saliv: inga problem med det inne i munnen, men testa att spotta i ett glas och sedan dricka upp det.

- blod: friskt, ett tecken på styrka och välmående, ett syrerikt blod som gör att hela kroppen mår bra. men hamnar det utanför oss så svimmar många.

- båtar: så tråkigt vanliga på vattenytan, men så fort de hamnar på havsbottnen är de fantastiska. vi dyker runt dem och fascineras av dess skönhet.

är gräset verkligen grönare på andra sidan?

brr.
kim.

jag känner mig lurad. lurad på konfekten. det finns två anledningar till detta:

- den ena: jag trodde det här med global warming skulle föra med sig ett varmare klimat, trodde att det var det positiva i eländet, men icke. det regnar ju för fan som det aldrig förr gjort. kanske är uttrycket "global warming" bara ett slumputtryck. kanske fungerar det som "bollkalle", där alla faktiskt inte heter kalle, eller "lapplisa", där inte alla, bara några, heter lisa. eller, för all del, som djurgårdens if som kallar sig "stockholms stolthet" (what's up with that?).

- den andra: alla dessa klänningar och klackiga skor jag köpt, vad ska jag göra med dem? det känns liksom inte som jag får valuta för pengarna förrän jag kan visa upp mig i dem. finns det någon "regnpayback"?

det regnar så mycket att vyn ut genom fönstret närmast kan jämföras med tvns myrornas krig. jag blir hypnotiserad. nyss väckte jag mig själv ur hypnosen och upptäckte att mitt te hade kallnat, jag är livrädd nu, hur lång tid tar det egentligen för te att kallna, hur mycket har jag förlorat av mitt liv? och, förresten; te? te hör till kvällar, höst och vinter. inte dag, sommar och juli. men jag fryser, jag huttrar och fryser och hoppas på bättre tider. enligt gp kommer de inte denna vecka. så jag fortsätter med mitt tedrickande och p3-lyssnade tills någon som fått lika nog som jag ringer och säger:

"kim, ta min hand, nu skiter vi i regnet och sätter oss i våra sommarkläder och dricker iskall öl på en after work någonstans."

ätandes regnvåta nachos.

mums.
kim.

jag har hittat en sak som inte har något namn. det finns liksom ingen benämning för det. av dena anledning är det ytterst komlicerat att förklara vilken sak det är jag menar, men jag ska försöka.

det finns ju spakar, ni vet lite längre greppvänliga pinnar, exempel kan vara:

- växelspak
- joy-stick

sedan finns det knappar, oftast fyrkantiga eller runda som man trycker på och så händer något, exempel kan vara:

- hissknapp
- tangentknapp

nu till hybriden, som jag kallar den för att den är det. på radioapparater finns dem, såväl på mixerbord. denna hybrid i plast som man drar fram och tillbaka är på tok för kort för att vara en spak och har inte den essentiella tryckfunktionen som en knapp bör ha. däremot är den liten som en knapp och kan dras som en spak.

jag kan tänka mig att den skulle kunna heta något på engelska, typ slider (slajder).

hjälp mig! vad är det för något? jag är nästan lite rädd, mest för att jag funderat på detta sedan jag var 17 år och ännu till dags datum inte fått något svar. bör jag vara rädd för mig själv istället kanske?

god damnit!
kim.

det finns vissa institutioner som envisas med att gå emot strömmen.de flesta är duktiga sports och gör det de bör göra; de effektiviserar och digitaliserar. de gör det lätt för oss som utnyttjar deras tjänster. men vissa saker ska inte vara lätta. exempelvis inte vara lätt att få a-kassa. detta ordnas enkelt genom att ge sökanden så lite information som möjligt. allt är på gränsen till oförståerligt. dessutom ska allt ske via papperskommunikation. papper. jag vet inte ens vart man köper kuvert och frimärken nuförtiden. vad är posten? vad är kassaservice?

jag inbillar mig att a-kassa och arbetsförmedling måste vara de konstigaste ställena att jobba som informationsansvarig på. här handlar det inte om att försöka effektivisera utan snarare om att sinka. det är helt enkelt inte meningen att det ska vara lätt att uträtta ärenden här. det ska gå långsamt och det ska fyllas i en smålandsskog med papper. jag skulle vilja träffa dessa personer. kanske kan man snika in på ett hörn, sno några arbetsuppgifter och göra dem bra och jättesnabbt.

jag ser mig själv i svart ninjadräkt, mitt i natten, sittandes i spagat mellan två skrivbord på ams, skrivandes kommunikationspolicys och omkodandes hemsidor. jobbandes svart utan ersättning. ideellt för folket.

gjort är gjort, kommer aldrig mer igen.
kim.