kims monologer

jag är inte långsint, jag repar mig ganska snabbt efter motgångar. reaktionen är ofta intensiv men sen lugnar jag ner mig och ser till att hamna på rätt köl igen. den här gången känns det annorlunda. den här gången är det något större än mig själv som styr. det känns som jag inte har några rättigheter. jag har inte tillgång till vårt sociala skyddsnät, har hamnat mellan stolarna, är avskuren från min rätt som medborgare. tydligen räcker det inte att vara duktig flicka och vara medlem i facket och betala in avgifter till a-kassan. vart har alla mina pengar tagit vägen? det känns som om jag gett mig in i ett pyramidspel för att, alldeles för sent, inse att det inte alls var till min fördel. de, å andra sidan, får mig att känna mig som en utsugare, som en snorunge som är ute efter skattebetalarnas pengar. nej, det är jag inte. men jag måste kunna leva och jag har rätt till samma skyddsnät som alla svenska medborgare har. inte.

jag låter som ett deppigt socialfall. det är jag inte. jag är en välutbildad, ambitiös, kreativ och energisk person. jag söker jobb som om livet hängde på det.

och det gör det.
kim.