kims monologer

har ni tänkt på hur knasigt det egentligen är att det finns galor? galor för offentliga personer som idrottare, musiker och skådespelare. av någon anledning är de mer värda en gala än tex en bankman eller en vaktmästare. eller är det klubbar för inbördes beundran det handlar om? klubbar som har så mycket pengar att de kan köpa in sig på tv? jag tycker det hade varit asballt med en gala för människor som bor i sverige, vilka människor som helst som är eldsjälar, som gjort någonting som gjort avtryck på något sätt. en vaktästare som bytt ut alla glödlampor i skolan till energilampor och dessutom fått mattanterna att källsortera. eller kanske en dagis/skolfröken som ger särskild uppmärksamhet till utsatta barn och jobbar aktivt mot mobbing. eller kanske en ledamot som fått igenom sitt förslag att just hennes/hans kommun ska finansiera bygget av en ny skola i en afrikansk by.

en svenssongala.
första pris en gyllene banan.

svenne banan-galan.
vi är coola, det vi gör när vi gör goda saker är svinhäftigt.

kim.

det är ett jävla tjafs just nu om att barn skulle vara någon sorts trendsymbol, en accessoar, som en liten liten hund med bjällra runt halsen. det ligger en oro i luften som fylls av farhågor som att dagens nyblivna föräldrar inte tar sitt ansvar och tror att det är en dans på rosor att föda, ta hand om och uppfostra ett barn.

och jag kan inte annat än att hålla med, för det är precis vad som hänt, med viss modifikation. precis som allt annat som lyfts upp av 70- och 80-talister så länge vi levat, har det blivit trendigt att ha barn.

vi är the trendsetters of the world.
är något viktigt men lite mossigt så hottar vi upp det och förvandlar det till årets julklapp.

vi är individualister som vet vad vi vill, tar för oss och når våra mål, hur klyshigt det än kan låta.
vi är drömmarna som gör drömmen verklig, vi är de som sättar höga mål för att sedan bygga en stege, vi är problemlösarna.

vad än det kan handla om så finns en lösning.
"det löser sig" har ingenting med lathet eller oansvar att göra, snarare tvärtom. det handlar om en självkänsla och ett hopp om framtiden som bara gör oss allt hungrigare.

allt vi tar i blir till guld, inte bara för att vi kan klämma ut lite pengar ur det utan också för att världen blir så mycket vackrare om den glänser och glittrar.

därför: javisst, det är klart att det är trendigt att få barn, det är ju vi 70- och 80-talister som får dem nu. det har ingeting med brist på ansvar eller verklighetsinsikt att göra. vi har bara sett till att det är lite extra kuligt att ha barn nu. vi anpassar verkligheten efter våra trendkänsliga, individualistiska hjärnor. vi gör det bekvämt för oss, så att vi trivs; och sedan när är det förbjudet att trivas?

för ett antal år sedan sade herr persson till folket:
"skaffa fler barn, vi har för få!"
"japp, ska bli!" sa vi och gjorde barnvärlden till en trendrörelse.

och vad har hänt? babyboomen är ett faktum. barn ploppas ut på löpande band och än en gång har vi löst problemet.

så lägg ner gnället och sluta upp att vara bitter för att vi lyckats göra något kul av det som så många unga tidigare varit livrädda för. ska jag ta hand om mitt barn i arton år kan jag väl lika gära ha roligt under tiden och se till att trivas i en fin tillvaro, eller?

för vad är livet om man inte har lite kul då och då?

kim.

                                            

jag har aldrig varit en nageltjej, tycker de är rätt äckliga egentligen. det fastnar saker under dem och det gör svinont när de går av. därför är mina så korta de bara kan bli. alltid.

däremot är jag helt klart en hårtjej. ja, alltså, jag är inte ovanligt hårig, inte heller köper jag kläder gjorda av hår, jag gillar att greja med huvudhåret. håret på huvudet. att gå till frisören är som julafton för mig. inte är jag särskilt knusslig heller, "gör vad du vill" säger jag bara, blundar och hoppas på ett mirakel. då och då slår miraklet in. ibland inte. men kul är det och mycket pengar kan jag spendera på det hos rätt klippare.

så säg mig nu hörrni:
vart finns götets bästa frillesör?

cut!
kim.