kims monologer

klippdags imorgon. som ett minispa för mig. svinkul.

när jag var liten var det sådär. pappa flätade håret och mamma klippte luggen.
att klippa lugg var ingen höjdare tyckte jag. kändes som hela pannan skulle snittas itu.
så en dag kom jag på att om jag böjer mig framåt lite så luggen liksom hoovrar i luften kommer saxen aldrig nudda pannan.

jag hade rätt. helt rätt. lite för rätt.

det hela resulterade i den mest närklippta stubblugg världen någonsin skådat.
jag gapskrattade när jag såg mig själv i spegeln. sedan tokgrät jag.

inte gjorde det direkt saken bättre när jag fick gå till frisören och få rött "tufft" spray mitt i nyllet.
det som innan var en oerhört kort stubblugg hade nu blivit en oerhört kort stubblugg skarpt markerad med rött.

"här kommer det en stubblugg, om ni hade missat det" sa den.

mamma och pappa fick, har jag senare fått reda på, förvarna dagisfröknarna att inte skratta när jag kom till dagis.

så vi får se vad det blir imorgon. rött? gult? grönt?

who knows?
kim.

såg ni det mest usla programmet som någonsin gjorts förra veckan?
vilket program jag menar?
debattstina såklart.

ett debattprogram som helt går ut på att fronta stina dabrowski som i strålkastarljuset fullkomligt skiter i såväl sina gäster som det aktuella ämnet för debatt. något skruvat kan man tycka.

ett debattprogram ska enligt min mening visa den totala motsatsen; lägga minimal fokus på programledaren (eller moderatorn om ni så vill) och tydligt skildra de olika skiftningar debatten antar.

förra veckan bjöd på en kaskad av värdelösa frågor och inslag. det aktuella ämnet var fidel castros avgång som president och studion var till hälften fylld med exilkubaner redo att försvara sina rättigheter och förklara under vilket förtryck de levt i under så många år. likt de flesta andra debattprogram fanns även diverse förståsigpåare på läktaren samt ett par kändisar.

såsom en mänsklig klysha sitter gudrun schyman på första bänk och blänger glosögd på stina.
"fråga mig, fråga mig" liksom vrålar hon genom de röda bågarna.
vid en närmre titt vid gudruns sida hajar jag dock till.
nämen! dogge doggelito!
konstigt kan tyckas, men vänta, förklaringen är fullt logisk:
dogge har spelat in sin senaste video "rör på göten" i havanna.
jaha, ja men dåså.

debatten rör sig knackligt framåt och stina ställer frågor som:
"vad tycker du om diktaturer"
för att få svaret:
"dåligt"
givetvis.

exilkubanerna får utrymme att berätta om den misär de levt i och hur den hårda regimen påverkat vardagliga saker som till exempel vad de får ha på sig.

det är nu stina gör det något märkliga valet att vända sig till dogge:
"dogge, vad tycker du om kuba?"
dogge svarar:
"asså, jag älskar kuba! värsta känslaaan, glada människooor, varmt vädeeer, goda drinkaaar, a du vet, skönt liksom"
stina driver på:
"känner du igen bilden som getts hittills i programmet av kuba?"
dogge ser förbryllad ut:
"nä, asså, jag fattar inte varför man inte kan se det positiva istället, typ, musikeeen, drinkarnaaa, värmeeen"

föreställ er en kuban som levt under förtryck under halva sitt liv.
sen föreställer ni er en arg kuban som levt under förtryck under halva sitt liv.
sen föreställer ni er en arg kuban som levt under förtryck under halva sitt liv som riktar sin ilska mot dogge doggelito.

parterna utvecklar sig väldigt lätt till en stor stark karl som är rosenrasande på en treåring som faktiskt inte vet bättre.

stina:
"för att visa lite mer av dogges syn på kuba ska vi nu visa en snutt ur hans senaste video 'rör på göten'"
bildskärmen visar dogge körandes en bil av cabrioletmodell. runt omkring honom på sätena rör sig unga kvinnor i takt till musiken. de "rör på göten" (eller "skakar rumpa", för att tydliggöra själva andemeningen av låten) obehagligt nära dogges ansikte. dogge ler. sen är klippet slut.

jag vet inte om ni kan föreställa er exilkubanernas miner när stina efter detta frågar:
"vad tycker ni om detta?"
det blir först dödstyst i lokalen som om alla deltagande plötsligt trott att de stigit in i ett parallellt universum där upp är ner och ner är upp. sedan svarar en av dem med en touch av chock i rösten:
"ja min mamma dansar i alla fall inte sådär"

ja vad ska de säga? det är klart de är chockade när de tror att de deltar i ett seriöst debattprogram där de skulle få göra sin röst hörd och faktiskt diskutera en av deras livs viktigaste händelser och det som händer är att dogge doggelito uppmanar dem att tänka positivt samtidigt som han gör reklam för sin nya singel.

den sista repliken jag hör ur programmet tillhör en av kubanerna:
"jag tror inte riktigt ni förstår. våra namn och ansikten har visats i det här programmet, det kan innebära att vi aldrig någonsin får komma tillbaka till vårt hemland"

för vad?
jo för att stina och dogge ville glänsa ihop.

kvälvande.
kim.

det finns läbbiga stunder i vardagen då reptilhjärnan tittar fram och gläntar på sitt illaluktande gap; stunder då blicken suddas och vi är bortkopplade en stund, då vårt intellekt är bortkopplat för en stund.

det omedvetna bitandet på naglar.
det frenetiska pillandet på sårskorpor.
det nervösa tvinnandet av håret.

hänsynslösa, undermedvetna tramserier som fullkomligt får min koncentration att dra ut och drämma igen dörren.

jag har nuddat vid ämnet tidigare; viftandet i periferin, trummandet genom bordet, pipandet vid näsutandningen.
jag blir fullkomligt galen.

jag har just insett att det som är den grundläggande triggern för mig är just omedvetenheten.
den glansiga blicken.
vetskapen om att jag inte gör mig hörd till hundra procent.
jag är bara en del av den blurrade verkligheten, det som egentligen betyder något är att just den nageln försvinner. nu.

apan som kommer fram. apan som av ren instinkt äter löss från sina likars rygghår.

och vi. vi som leker människor. vi som låtsas vara civiliserade. vi som vet att även grannen har ett liknande reptilticks.

det vi vet men inte låtsas om. det vi ser men försöker blunda för. det som är så jävla svårt att säga till om.

det som är så fruktansvärt jobbigt att bli avslöjad med att göra.

kim.

då jag just fick reda på att en god vän ska bli mammi slog mig en tanke...

tänk om vi var tvugna att planera graviditet för att kunna få barn. låt säga att en planering och omvärldsanalys på åtminstone ett halvår var förutsättningen för att de små rackarna skulle kunna hitta rätt.

hur kul skulle det vara?
hur många av oss skulle faktiskt skaffa barn?

en intressant tanke då just barnaskapande måste vara den mest ambivalenta företeelsen som någonsin funnits.
ena dagen vill vi a b s o l u t inte ha en knodd för att nästa dag pissa på en sticka och vara helt överförtjust rosafluffigt lyckliga över den stundande nedkomsten...

snacka om skräckblandad glädje.
kim.

(ps, fick ett sjukt glädjerus av den goda nyheten, tack för att du gjorde min kväll! grattis!)

alltså... det finns ju alltid ett första försök. när det gäller precis allt måste någon alltid testa för första gången.
nu frågar jag mig:

hur jävla dum i huvudet var den som var först med att hoppa fallskärm från ett flygplan?
hur jävla galen var den som åt den där svingiftiga japanska fisken första gången?
vad var det för en knäppgök som hittade på tjurfäktningen?

och hur övar man?
hur blir man riktigt bra på detta?
hur många människor går åt innan man kommer på precis hur giftfisken ska tillagas för att man inte ska kola vippen efter andra tuggan?

snacka om hardcore.
kim.

ofta går vi långt tillbaka i tilbaka i historien då vi filosoferar kring varför vi beter oss som vi gör idag.

varför klias det i skrevet?
varför luktas det på fingrar?
varför pillas det i näsor?

alla frågor vars uppkomst vi kan skylla våra föregångare på.
jag, däremot, refererar snarare till prestation.

ja, jag vet.
låter konstigt.

särskilt när jag är ute som springer sitter neandertalaren på min axel och gnatar:

"jag hoppas du vet att vi kunde springa minst fem mil åt gången, barfota, med höfrskynke, i midvinter"

han spottar och fräser i mitt öra, stirrar på mig med sina gula ögon.

men jag har vant mig, han är ofta där. om ni någon gång sett att min ena axel är en aning lägre än den andra är det hans rumpa som gjort avtryck.

nu kommer det konstiga:
han har börjat dyka upp när jag ska borsta tänderna.

"inte borstade jag tänderna på min tid inte, och titta, ahh, de är kvar" fräser han
"jo men nu äter vi mer socker än du gjorde då" försöker jag
"och vi gnagde på ben och tuggade grus dagarna i ända" driver han på
"ja, men vi äter mycket knäckebröd"
"har du någon gång sett en neandertalare med svaga skruttiga tänder?"
"tha hell with the toothbrush" skrattar jag som aldrig egentligen sett en stenåldersmänniska utan bara en liten gubbe på en axel och kastar borsten över axeln.

vart ska detta sluta?
tappade man tänder på stenåldern?
är grus verkligen bra att tugga på?

fan.
kim.

nu är ju frågan: varför vill man ha en luktagottgrej i toan som luktar som något man kan äta?

det måste ju vara sinnesjukt.
mums vad gott det ska bli med citron!

kim.

tänk att få jobba som utvecklare hos mat- och hushållsproducenten eldorado. det måste vara ett helvete av ordvrängeri, hemska förpackningar och näst intill plagiatiskt klet.

idag upptäckte jag en produkt jag inte tidigare sett.
den bestod av en påse med innehåll av bilformade skumgodisar i blekt rosa, grönt och vitt.
dess layout; hemsk.
dess namn; brum-brum.

jag vilar mitt fall.
kim.

kommer ni ihåg när man fick gå ut i badbyxor eller baddräkt när det spöregnade?
kommer ni ihåg när det tog en halvtimme att välja glass för att sedan gå hem med piggelin som vanligt?
kommer ni ihåg hur lapskojs smakar?
kommer ni ihåg hur tändstickssvavel smakar?
kommer ni ihåg tiden då ni ansåg att harsyra var skogens godis?
kommer ni ihåg hur era fötter gnistrade av sand och grus på sommaren?
kommer ni ihåg hur det kändes att glida längs ett gympagolv och få brännmärken?
kommer ni ihåg tiden då ni visste exakt vad "ett bra klätterträd" innebar?
kommer ni ihåg när ni kunde gräva ner händerna i en lerpöl utan att anses som lite efter?
kommer ni ihåg hur det kändes att fastna med armbågarna mellan stolsspjälorna?
kommer ni ihåg hur man spelar "den försvunna diamanten"?
kommer ni ihåg hur det känns att ha en dank i fickan?
kommer ni ihåg hur suddgummi smakar?
kommer ni ihåg hur fruktsoppa med keso smakar?
kommer ni ihåg hur man hoppar twist?
kommer ni ihåg hur daggmask luktar?
kommer ni ihåg hur det kändes att tappa en framtand?
kommer ni ihåg tiden då det alltid fanns en sårskorpa att pilla bort?
kommer ni ihåg hur härligt det var när ni blev hämtade på dagis?
kommer ni ihåg hur varm fingerfärg känns?
kommer ni ihåg när det viktigaste som fanns var att kunna europas huvudstäder?
kommer ni ihåg pitabröd med ryssröra?
kommer ni ihåg hur sand känns mellan tänderna?

det gör jag.
kim.

tydligen har nicorette ett tuggummi med nikotinsmak nu.
visst låter det spännande?
visst känner vi oss sugna?

mums hörrni.
kim.

varför har ingen sagt att "i am legend" är en jävla zombiefilm?
trodde jag skulle få mig en härlig gråtig söndagsfilm och vad hände?
jag ska tala om för er vad som hände.
hjärtstillestånd, popcorn i bhn och kramp i käkmuskulaturen var vad som hände.

kan ni tänka er att varna mig nästa gång?

tackar ödmjukast.
kim.

kanske är det en dum fråga, men varför finns det blindtext på min fjärrkontroll till tvn?

kim.

det ligger någonting ångestladdat i tända taklampor i hemmet. en lysande taklampa en grå söndagsförmiddag i februari skapar en känsla som är svår att beskriva och jag har ingen susning om varför.

varje vardagsmorgon vid halv åtta sitter jag och väntar på spårvagnen. mitt emot min bänk står ett lägenhetshus proppat med vakna och sovande människor. i ett av fönstrena hänger en svart gardin som täcker så gott som hela rutorna. men längst upp, alldeles vid gardinstången glipar det. hallonbåtsformade glipor. glipor som avslöjar en starkt lysande taklampa. varje morgon. varje eftermiddag. ständigt lysande.

jag kan inte tänka mig något mer deprimerande än svarta gardiner och ett stickande taklyse.

en, för mig, total avsaknad av mysighet representerad. den enda gången min taklampa lyser är om jag nödvändigvis måste städa när det är kolmörkt ute. utöver detta kan världen gärna endast bestå av små, mjuka, lågt belägna lampor.

kim.