kims monologer

i förra veckan ringde jag till ett jobb jag sökt. ett jobb jag väldigt gärna vill ha. tyvärr fick jag inget svar efter allt modsamlande så den inplanerade samtalsdagen är idag istället. jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska fråga om, men jag är så förbannat rädd för ytterligare ett nej så nu är planen att höra av mig efter deras frmodade lunch.

känslan för vissa jobb kan nog jämföras med en socialarbetares ömhet för vissa klienter. många har man inte mycket till övers för men vissa hamnar så nära hjärtat. det här jobbet är ett av dem. jag vet att jag skulle göra ett grymt jobb om jag bara får chansen.

ibland är jag bitter som en jävla mandel och det känns på ett sätt ok, vuxet och nödvändigt på något vis. problemet kommer när personer som har jobb börjar klanka ner på ams. det är mitt jobb att göra det, låt det vara så.

snälla.
kim.