kims monologer

det finns vissa saker jag blir fullkomligt jävla vansinnig på. det som är mest psycho är min absoluta nolltolerans mot trummande, vickande och pillande. kan folk inte bara sitta helt still och slappna av? till en början gjorde detta mig bara nipprig vid tv-tittarsituaitoner. ni vet vad jag menar; man sitter och myser framför tvn och plötsligt är det något jävla miffo som envisas med att vifta med en fot eller trumma i takt till musiken. igår upptäckte jag att mitt syndrom numer sträcker sig längre än så, så pass långt att jag på bussen blir fly förbannad när jag genom golvet känner att någon sitter och stampar takten på min sida. att sätta sig på en annan plats vore att ge upp sin rätt som busstrafikant så resten av färden får oftast avnjutas med akut mjölksyreattack i magen medan fötterna dinglar fritt ovan golvet.

det sjuka i det hela är att jag inte blir lite småirriterad utan jag får en full blown vansinnietsattack. anledningen till detta är att jag vet hur viftpersonerna funkar, när de väl har satt igång finns det ingen stopp på dem, de fortsätter tills man säger till, likt en korkad hushållsrobot som häller upp mjölk i ett glas:

"säg stopp"

jag har aggressioner i min lilla kropp. de vill ut och de har siktat in sig på er galninar. så, snälla, sitt still! slappna av och sluta epelepsa er!

grr!
kim.

men det heter väl ändå inte paraplydrink. det kan det ju bara inte göra. det är ologiskt såväl material- som sammanhangsmässigt. paraplyn är inte gjorda av silkespapper av rent praktiska skäl och de hör verklien inte ihop med sommar och svett. nej, parasolldrink måste vara vad jag menat i hela mitt liv. herregud, vart är jag på väg?

the horror.
kim.

jag har fått ett jobb.

glädje.
kim.

det finns ett beteende som jag fullkomligt hatar. vissa kallar det martyrbeteende, jag kallar det sympatifiske. jag är överlag en mycket empatisk person, jag lyssnar och har lätt att sätta mig in i andra personers situation. tyvärr har dock även jag en elak och ond sida vilken yttrar sig i en spärr.

sympatispärren.

känner jag ett uns av sympatifiskarens snålvatten dripp droppa ner på mina fötter åker genast sympatispärren upp och mitt empatiska jag stänger fullständigt ner. jag är helt enkelt oförmögen att tycka synd om någon som ber mig om det. jag mår fysikt illa av det.

ett par gånger har jag trotsat kväljningarna och ändå försökt sträcka ut en darrande empatihand. resultaten har varit katastrofala. jag hör, likt vid en utomkroppslig sensation, mig själv uttrycka något slags vekt försök till ömsinthet och resultatet är sorglilgt. det är inte ens min egen röst som ljuder från min mun. kommentaren påminner om en replik i en riktigt dålig svensk filmproduktion. det finns ingen inlevelse. inget eftertryck.

jag kan inte ljuga, jag är på tok för ärlig för det.

tillbakakaka.
kim.

dagens inköp:

apoteket:
- en påse tamponger
- ett paket ipren 400 mg
- en förpackning bomullsrondeller

hemköp:
- blodpudding
- lingonsylt
- choklad

menstider? javisst!
kim.

finansfjanten tog sig en promenad på hundra meter igår. men vad fan hände med cd-romen? istället för en smidig liten skiva har stropparne skövlat en stackars ek och knåpat ihop ett åttiotalspaket av sin skitbudget.

jag vill spola tillbaka. se honom gå baklänges de där hundra metrarna, pausa mitt i ett tripp trapp och låta honom hänga där och skämmas. med tyngden av en femtio år gammal ek vilandes över pekfinret.

jag ger långfinret.
kim.

jag har ett problem med människor som rör på munnen när jag pratar. inte personerna i sig utan själva aktiviteten. mimandet. uttrycken. det lite efterblivna beviset på att de hänger med. ibland följer också ögonbryn och pannrynkor med.

det är frustrerande, jag kan inte koncentrera mig på det jag babblar om.

låt mig babbla. snälla. freeze.

stoneface.
kim.

ok jag måste bara förklara en sak:

jag är fullt medveten om att hitler ses som en av historiens mest talangfulla retoriker, liksom till exempel antonius och martin luther king. inlägget som handlar om livets ord-patorn på tv är skrivet på det sättet av den enkla anledningen att jag inte ville ge sken av att jag jämför den kristna tron med hitlers mumbojumbo. jag är själv inte religiös på något sätt men jag respekterar all tro och tycker det är ett rätt kuligt ämne att diskutera så länge jag själv är respekterad tillbaka.

så, nej, jag är inte oupplyst i retorikens historia. jag hade för fan mvg i ämnet och ansåg det vara en av de absolut mest intressanta kurser jag läst.

auf  wiedersehen
kim.

kan någon slita ur pernilla wahlgrens linser förresten. hon är just nu, tillsammans med max-reklamen, den största triggern till min mörkerfobi.

ta hand om dig my ass.
kim.

när jag var yngre fanns det endast plats för två karlar i mitt hjärta (förutom pappa då som har en ständig plats). jag var fullkomlit betuttad i mcgyver och niklas strömstedt. de var vad jag ansåg vara riktiga godinar. ögonen, det mörka håret, manligheten.

numer har en bubblare tagit fast plats bredvid pappa och niklas och mcgyver har ersatts av ben och jerry.

man kan säga att jag har mognat och inte längre är lika ytlig. jag litar snarare på min goda smak och mitt fantastiska självförtroende.

vad fan heter mcgyver i förnamn?

ljuva 90-tal.
kim.

har inte direkt brytt mig om rss tidigare, så ofta som jag läser mina bloggar är risken att jag missar något minimal. detta tills jag insåg det geniala. eftersom jag blivit lite av en statistikjunkie vill jag givetvis inte bjuda mina läsbloggar på en massa okynnesträffar. av denna anledning har jag den senaste veckan, med hjälp av rss, minimerat mina besök på främmande bloggar till det minimala.

upp till kamp.
kim.

att orka tassa omkring i göteborg iförd klackiga skor (det vill säga skor med klack som är smalare än själva hälen) är samma sak som att gå till skomakaren, resolut kasta sig på sina bara knän och be om en omklackning. det är ju för fan kullerstenar vart man än går! än vinglar man hit och än fastnar man dit. värdelöst. visserligen kan jag hålla färgen likt en rutinerad kamelont, men tankarna är ju desamma för vart steg som tas:

"tipp tapp tipp tapp, upp på tå, våga gå."

idag har jag kommit fram till följande:

1. vid bärande av klackiga skor, medta cykel alternativt rullator.
2. alla bruttor födda i göteborg har vid något tillfälle i sitt liv genomgått en prima ballerina-kurs.

knip.
kim.

vi har kommit hem efter en liten middag ute med två goda vänner. sambon ligger och degar framför tvn likt en kokt broccoli och jag sitter, som vanligt, framför datorn och försöker se upptagen och intelligent ut. efter ett tag reagerar jag på tv-rösten och blickar upp mot bildskärmen varpå jag inser att det han tittar på är en livetsord-pastor på öppna kanalen mitt i sin framföran om frälsaren.

jag: allvarligt, tittar du på detta?
sambo: ja men jag tycker det är intressant rent retoriskt. jag menar, uppenbarligen kan han övertyga liksom, kolla på de i publiken.
jag: (tänker: javisst, om man låter som en dj från småland har man väl inget annat val men säger:) jovisst, men då kan vi så fall säga att hitler också var en bra retoriker om man nu ska snacka om att övertyga människor.
sambo: ja men kolla på helge fossmo liksom.
tv-pastor: jesus lade ett fikon på såret och det läkte.
jag: tja, varför inte.

magic!
kim.

man kan säga att jag har kommit halvvägs vad gäller mitt självförtroende efter grundskolans elaka rälsbeklädda käftar. jag insåg detta under dagens morgonprommis:

å ena sidan tar jag emot komplimanger med glupskhet, jag slukar dem med hull och år och skiter fullständigt i om de är ironiska eller inte (ironi är för övrigt dött som humorenre lägg av med det, fram för ärlighet säger jag).  jag har till och med lärt mig att fiska efter dem på ett diskret och obemärkligt sätt, åtminstone enligt mig själv. å andra sidan är jag kass på blickar. alla människor som tittar på mig tänker utan undantag på något i min uppenbarelse som på ett eller annat sätt är äckligt eller rent utsagt fel. varje gång tar jag upp handen ur fickan och letar efter snorbusen på näsan eller tittar ner mot mina lår för att se efter om jag glömt ta på mig byxorna (kan det hända i drömmen, kan det hända på riktigt som jag brukar säga).

från och med nu skiter vi i det också hörrni, alla blickar vi får är beundrande och avundsjuka och vi sträcker på oss lite extra.

öga för öga.
kim.

nu måste vi hjälpas åt hörrni. jag har nämligen upptäckt att staden borås ligger i en ytterst allvarlig radioskugga. ingen i borås kan tydligen använda sin mail. eller kanske handlar detta bara om ren okunskap? anledningen till att jag uppmärksammar detta är att jag tycker mig se ett mönster; alla jobb jag sökt i borås tar endast emot ansökningar via brev.

låt oss nu samla krafter och kunskap. låt oss rätta till detta. boråsborna ska väl också ha sin välförtjänta del av kakan?

hugg i!
kim.

förresten, hur funkar det här med tv i mobil? registreras köpet direkt hos radiotjänst så man åker på skiten direkt eller räknar de med att man anmäler innehav själv, precis som vanligt?

de är ju inte smarta i alla fall, de där pejlarna. men visst ska de få lite hjälp stackarna. numret till dem är:
0771-91 00 04

lycka till!
kim.

jag är en av dem som tycker det är helt ok att kolla på fotboll spelad av kvinnor. jag bryr mig inte om att jämföra med den manliga varianten eftersom jag även anser att det handlar om två helt olika spel. av denna anledning tycker jag de som kritiserar damfotbllen är rätt knepiga, för att inte säga lite konstiga.

vad jag däremot inte kan acceptera är detta oavbrutna skrikande genom hela jävla matcherna. har de en extra mick vid planen under damfotbollsmatcherna eller kan vi brudar bara inte hålla käften?

tyst i klassen.
kim.

ni har hört det, likväl som jag. på radio och på tv. läst det i tidningen och på skyltar i trafiken.
det varnas för trafikkameror i tid och otid och jag kan inte låta bli att förundras. är inte poängen att haffa de som kör för fort? inte är den väl att viska i fartdårarnas öra att just här får ni släppa på gasen en smula?

det är ju för fan som att ladda ner de nationella provsvaren från nätet. skillnaden är bara att här hjälper hela mediaapparaten plus resten av samhället till med fuskeriet.

för mig räcker det att kamerorna finns där. jag behöver inte veta ifall de är på eller inte. jag trodde det var det som var meningen, att man skulle sväva i ovisset och att de galninar som ändå vågar sig på att sätta plattan i mattan åtminstone skulle känna sig lite nervösa.

nåt ska man väl ha för att man sköter sig. oftast.

sch!
kim.

har fixat en ny layout på sidan. grymt avancerat om ni frågar mig. och ni som trodde att det var en härlig höststämning jag ville uppnå kan dra något gammalt över sig. temat är kiss och bajs ser ni väl.

uppenbart.
kim.

jag har en fråga:

innehåller den norrländska dialekten någonsin några utropstecken?

jag brukar inte tycka om texter där det skrivs om tv-program, allra minst idol, men nu gör jag ett exklusivt undantag.
två citat från kvällens program:

1. "de tyckte jag var tråkig. men det är helt ok."
2. "jävla kärring."

hur skriker de?
kim.

tv4 lokal göteborg. ett band spelar. tamburiner slås och strängar plonkas. det sjungs i stämmor. på golvet sitter en man jag genast avskyr. hela uppsynen emotsäger alla mina positiva känslor. min totala avsky mot fördomar är under attack och mitt försvar har fullkomligt kapitulerat.

den grönrutiga, lite för stora, skjortan, posen han sitter i och hans nervöst itaktklappande hand sänder illamående till min mage. men detta är inte det värsta. det värsta är blicken. blicken som säger:

"jag är jätteduktig på att sjunga. jätteduktig faktiskt. men jag får inte titta i kameran för då kan jag verka för platt. nej, jag vet, jag flackar med blicken och tittar tomt snett uppåt taket."

men frestelsen blir för stor och han råkar ständigt studsa med ögonen mot kameran.

"hoppsansa! de såg nog inte det. koncentrera dig på tomheten nu, sådärja. tänk dimma."

bö!
kim.

 

när jag läser något jag tycker är riktigt bra har jag stora problem att behärska mig. det räcker att jag råkar snela lite längre ner på sidan och fånga en glimt av en replik eller ett utropstecken så är det kört. det är då det går så långt att jag måste täcka nedre delen av sidan med ett papper eller, i nödfall, handen (handen är inte lika bra eftersom min är av mindre modell ). jag får även stålsätta mig för att inte läsa sista sidan först. uppå detta läser jag extremt långsamt vilket gör lässtunden till ett krig mellan otålighet och tillbakahållelse.

som ett förållande med en djupt kristen om man så vill.

kan man säga att jag är nyfiken?
kim.

det finns vissa ställen där mat och dryck smakar speciellt gott. inte för att den är tillredd efter ett hemligt recept eller att kocken är outstanding, utan för att det är rätt ställe att inmundiga just det det just där. exempel:

- husmanskost är godast att äta hemma i mamma och pappas kök.
- kaffe är godast att dricka hos mina svärföräldrar.
- pasta pesto smakar bäst i min sambos systers husåll.
- skaldjur är oslagbart hos min äldsta bror.
- drinkar är smarrigast när min sambo har mixat.
- blåbärsbakelser lockade bara hemma hos min mormor.

jag vet inte om ni ser mönstret lika väl som jag? inget är så gott som när någon annan tagit sig tid att göra det åt mig. när jag lagar mat själv blir det inte äckligt, men njutninsfasen är inte på långa var lika trevlig som när jag lämnat över uppgiften.

mitt recept på pannkakor är exakt detsamma som mammas men lik förbannat smakar det olika när vi gräddat dem.

mmm.
kim.