fett med undantag
jag brukar inte kommentera tv eller reklam i mina monologer men idag gör jag ett undantag:
grandiosa power pan
fett med fibrer
är det bara jag som insett den dubbla betydelsen i detta? att det är fruktansvärt ironiskt. att det är tragiskt att de själva inte insett det när de gjorde denna usla ursäkt för reklam.
men, det är klart, de ljuger ju inte. de säger precis som det är. fett med fibrer.
hur beskriver man den utan fibrer?
fett med deg?
kim.
grandiosa power pan
fett med fibrer
är det bara jag som insett den dubbla betydelsen i detta? att det är fruktansvärt ironiskt. att det är tragiskt att de själva inte insett det när de gjorde denna usla ursäkt för reklam.
men, det är klart, de ljuger ju inte. de säger precis som det är. fett med fibrer.
hur beskriver man den utan fibrer?
fett med deg?
kim.
kära dialekter
stockholmsdialekten anses ju av många vara kaxig i tonen. jag antar att det är något som hänger med fördomarna om uppstudsiga huvudstadsinnevånare. det kommer liksom på köpet. jag är stolt över mitt stockholmska ursprung och försöker låta bli att färgas av andra dialekter. tyvärr har det gått lite si och så med dialekten vilket resulterat i en något mer göteborgsanpassad variant, men grunden är alltid kvar.
på senaste tiden har dock en helt annan smitta drabbat min dialekt. norrländskan. jag har blivit drabbad av norrländskan. varje gång jag ska förklara något utan att låta som en besserwisser drar mina ord åt den lite mer väna och oskyldiga norrländskan. detta är helt omedvetet men så snart jag inser vad jag håller på med kan jag trots detta inte ändra tillbaka.
jag antar att det inte ligger en lika hård laddning i dialekter norrut som det gör hos stockholmstugget. det finns tusentals fördomar som hakar på i stockholms kölvatten medan det hos våra norrländska vänner knappt finns några. det skulle vara långsamheten i så fall. men annars, enligt mig, bara trevligt och mysigt.
alltså, låt oss använda oss av våra dialekter, anpassa dem till tillfälle, lägg till med dalmål när ni vill vara hurtiga eller göteborska när ni vill vara roliga. det är ju trots allt svenska vi alla talar.
kim.
på senaste tiden har dock en helt annan smitta drabbat min dialekt. norrländskan. jag har blivit drabbad av norrländskan. varje gång jag ska förklara något utan att låta som en besserwisser drar mina ord åt den lite mer väna och oskyldiga norrländskan. detta är helt omedvetet men så snart jag inser vad jag håller på med kan jag trots detta inte ändra tillbaka.
jag antar att det inte ligger en lika hård laddning i dialekter norrut som det gör hos stockholmstugget. det finns tusentals fördomar som hakar på i stockholms kölvatten medan det hos våra norrländska vänner knappt finns några. det skulle vara långsamheten i så fall. men annars, enligt mig, bara trevligt och mysigt.
alltså, låt oss använda oss av våra dialekter, anpassa dem till tillfälle, lägg till med dalmål när ni vill vara hurtiga eller göteborska när ni vill vara roliga. det är ju trots allt svenska vi alla talar.
kim.
bra, bara bra.
en plötslig inflation av extrema ord har slagit mig till marken. likt kulspruteammunition träffar de mig gång på gång och pepprar mig till marken. det hela liknar en scen ur hot-shots där marken täcks av tomhylsor som sakta med säkert växer till ett berg av metall.
sedan när blev ordet "bra" mediokert? bara ok. istället har överdrifterna rusat in likt pubertetsstinna beatlesfans och övertagit vår vardag. ord som "fantastiskt" och "underbart" är de enda som duger. på den negativa sidan regerar "uselt", "kass" och "under all kritik".
"bra" har blivit ett ord som ständigt har en motfråga:
"inte mer än bra?"
"dåligt" paraderar stolt tillsammans med:
"men det var ju inte så farligt, det är ju ok"
när ska vi sluta vara så bombastiska och gå tillbaka till vår härliga minimalism även på språkfronten? eller, om man vill, från svulstig barock till sirlig rokoko...
för mig är det som att uttrycka sin odödliga kärlek för någon varje dag så att den till slut dränks i vardagens smolk. spara på godbitarna till lördag. värna om våra uttryck och superlativens exklusiva betydelse!
den utsökt vackra och fantastiskt väna.
kim.
som utochinvända apelsiner
varför är det så tabu med gamla människor som busar? på ett sätt är det lite gulligt med på ett annat sätt tycker man liksom att de borde veta bättre.
busexempel numero uno är helt klart astrid lindgren. ingen tvekan om att hon var genomcool, men någonstans ryser jag ändå till. kanske får min hjärna för sig att en gammal människa som är busig också har en dement tendens? varför är i så fall demens så obehagligt?
att medvetet busa är något som hör hemma i barnlandet, rent fördomsmässigt. barn hittar på saker, är barnsliga på barns vis och har en vild fantasi. barn tänker inte på hur andra ser dem för det de gör är accepterat. barn är på barns vis.
på samma sätt är bus och knasigheter accepterat när en människa trätt in i demenslandet för "de vet inte riktigt vad de gör", en perfekt täckmantel kan tyckas, för visst vet de väl ändå vad de gör? de bara passar på att leka lite i skydd av sin diagnos.
men åter till fördomsspåret: cirkeln är liksom sluten. från barn till vuxen, till gammal, till barn på nytt.
människor, däremot, som är vuxna/gamla och fullt friska blir däremot plötsligt lite läbbiga så snart de får spatt och kastar snöboll på fönster eller fjärtar på pin kiv.
haken ligger i bristen på insikt. en människa inser aldrig att hon har den ålder på nacken hon faktiskt har . i huvudet är allt fortfarande fräscht. därför tycker busaren alltid att dess bus är berättigat.
våra huvuden är som besprutade apelsiner, fast tvärtom; tokfräscha inuti men skrynkliga som katrinplommon utanpå.
kim.
busexempel numero uno är helt klart astrid lindgren. ingen tvekan om att hon var genomcool, men någonstans ryser jag ändå till. kanske får min hjärna för sig att en gammal människa som är busig också har en dement tendens? varför är i så fall demens så obehagligt?
att medvetet busa är något som hör hemma i barnlandet, rent fördomsmässigt. barn hittar på saker, är barnsliga på barns vis och har en vild fantasi. barn tänker inte på hur andra ser dem för det de gör är accepterat. barn är på barns vis.
på samma sätt är bus och knasigheter accepterat när en människa trätt in i demenslandet för "de vet inte riktigt vad de gör", en perfekt täckmantel kan tyckas, för visst vet de väl ändå vad de gör? de bara passar på att leka lite i skydd av sin diagnos.
men åter till fördomsspåret: cirkeln är liksom sluten. från barn till vuxen, till gammal, till barn på nytt.
människor, däremot, som är vuxna/gamla och fullt friska blir däremot plötsligt lite läbbiga så snart de får spatt och kastar snöboll på fönster eller fjärtar på pin kiv.
haken ligger i bristen på insikt. en människa inser aldrig att hon har den ålder på nacken hon faktiskt har . i huvudet är allt fortfarande fräscht. därför tycker busaren alltid att dess bus är berättigat.
våra huvuden är som besprutade apelsiner, fast tvärtom; tokfräscha inuti men skrynkliga som katrinplommon utanpå.
kim.
lilla kimen akta dig
man gör misstag genom livet, så är det bara. det är så man lär sig åka skidor, laga mat och schamponera håret. eller som ronja skulle sagt: att lära sig att akta sig för saker.
en sak jag lärt mig akta mig för är att använda hett vatten för uppvärmning av nästintill förfrysta händer. ingen bra idé. händerna liknade vattenfyllda gummihandskar efteråt; helt veckfria och oböjliga. men de var varma, det var de.
nyss lärde jag mig att akta mig för kallt svart te. ingen hit. smakar gamla champinjoner.
kim.
en sak jag lärt mig akta mig för är att använda hett vatten för uppvärmning av nästintill förfrysta händer. ingen bra idé. händerna liknade vattenfyllda gummihandskar efteråt; helt veckfria och oböjliga. men de var varma, det var de.
nyss lärde jag mig att akta mig för kallt svart te. ingen hit. smakar gamla champinjoner.
kim.
ögongodis
och hur fan kommer det sig att man tittar på tvn även om det bara är testbild eller en dvd-brasa som visas på skärmen då? blicken drar sig dit som flugor till koskit.
eller som hundar till lyktstolpar.
eller som mansblickar till bröst.
eller som myror till socker.
ja ni fattar.
kim.
roll-ups
fick just en flashback.
på gymnasiet innan jag och grabbarna insåg att man kunde köra i en dragsko i ett par baggybyxor hittades något på som vi kallade roll-ups. roll-ups är en sorts vikteknik som får byxan att sitta åt vid ankeln. så här gör man:
1. vik ihop byxan vertikalt längst ner
2. vik byxan horisontellt cirka två gånger
vips! roll-up.
det ni.
kim.
på gymnasiet innan jag och grabbarna insåg att man kunde köra i en dragsko i ett par baggybyxor hittades något på som vi kallade roll-ups. roll-ups är en sorts vikteknik som får byxan att sitta åt vid ankeln. så här gör man:
1. vik ihop byxan vertikalt längst ner
2. vik byxan horisontellt cirka två gånger
vips! roll-up.
det ni.
kim.
it's alive. barely.
ni kanske tror att min inspiration lever på choklad och mjölk, men se där tog ni fel. om så vore fallet hade jag vägt 250 kilogram vid det här laget. jag är nämligen en inspirationsjunkie.
min inspiration behöver aktiviteter för att fortsätta andas. om mitt liv är fyllt med aktiviteter och driv hänger också inspirationen på glatt skuttandes hack i häl på mig.
för tillfället ligger min inspiration i sjukhussängen med respirator. samtidigt springer jag runt och letar febrilt efter viktiga viktiga saker att göra så den inte ska trilla av pinn.
min nödlösning när jag har en deadline är att rafsa åt mig alla mina gardellböcker och hänsynslöst glufsa i mig en mening här, en mening där.
nu har jag ingen deadline. jag vill bara skriva.
ni får ursäkta halvkassa inlägg då och då tills jag får fram defibrillatorn och smackar till ordentligt.
piiip?
kim.
min inspiration behöver aktiviteter för att fortsätta andas. om mitt liv är fyllt med aktiviteter och driv hänger också inspirationen på glatt skuttandes hack i häl på mig.
för tillfället ligger min inspiration i sjukhussängen med respirator. samtidigt springer jag runt och letar febrilt efter viktiga viktiga saker att göra så den inte ska trilla av pinn.
min nödlösning när jag har en deadline är att rafsa åt mig alla mina gardellböcker och hänsynslöst glufsa i mig en mening här, en mening där.
nu har jag ingen deadline. jag vill bara skriva.
ni får ursäkta halvkassa inlägg då och då tills jag får fram defibrillatorn och smackar till ordentligt.
piiip?
kim.
minnesbild:
mormor sitter i köket i småhusvillan. hon har blått papiljottat hår och rosamålade läppar. hon röker commerce utan filter inomhus. hon säger:
"eeeuuu dar sprack rompan"
på klingande ängelholmsmål när någon släpper sig.
både pengarna jag fick och mitt hår luktar rök långt efter besöket.
hon kunde göra rökringar med brilliant precision.
kim.
"eeeuuu dar sprack rompan"
på klingande ängelholmsmål när någon släpper sig.
både pengarna jag fick och mitt hår luktar rök långt efter besöket.
hon kunde göra rökringar med brilliant precision.
kim.
barndomens russin
jag har ju vissa sköna russin i barndomskakan ibland plockar upp, luktar lite på, begrundar och sedan stoppar tillbaka. ett av dessa russin innehåller ord, uttryck och smeknamn. här är ett urval:
"raring"
"o my gad" (ja, med a inte o)
"ta det lite piano"
"hoppa ner i lopplådan"
"dags att nana"
"binkskit" (skinkbit)
"flenaflan" (flygplan)
på tal om russin kom jag att tänka på en barnkalasklassiker på 80-talet; pip-leken/russin-leken. en jävla massa russin läggs upp på en bricka, en person går ut och resten väljer ett russin. sen kommer personen in igen och börjar käka russin, tills det utvalda russinet blir utvalt. och då:
"piiip!"
så var smaskandet slut och nästa tävlande gick ut. fantastisk lek. kanske ska köra en vuxenversion med shots... eller kanske spetsad glögg så här i juletid. rackarns fest det skulle bli.
har för övrigt insett att jag har en förkärlek för miniatyrer som som till exempel flygplansmatsförpackningar och modelltåg. barnkläder tillhör också favoriterna, vuxenkläder i miniatyr är ju svingroovy, kolla in highfashionforsmallpeople.blogg.se till exempel.
coola bandola.
kim.
att skola en sportkommentator lekt. 1-2
har ni gått sportkommentatorsskolan? det har jag. jag kan allt. skulle nog säga att jag är fullfjädrad faktiskt. egentligen är det inte särskilt svårt. det hela handlar till att börja med att kolla lite matcher för att få den bakgrundsinformation som behövs för att sedan leverera självklarheter in i rutan. en del tid framför spegeln kan behövas för att få till den bekymrade lite eftertänksamma minen som är obligatorisk då din kommentatorskollega gör sina utlägg. men här kommer det svåra gott folk, så läs noga:
då din partner talar titta då på honom med bekymrad min och nicka tre gånger. vrid sedan huvudet och fäst blicken i tv-publiken, nicka tre gånger. upprepa tills grannen talat färdig.
det slår aldrig fel, tro mig. det har gått så pass överstyr att jag inte längre lyssnar på vad som sägs, jag ser bara nickandet, detta vansinniga, absurda nickande.
kim.
våra pillande kusiner
vi har alla fått någon alldeles egen egenskap direktlevererad från apriket. vissa pillar sig i näsan andra kliar sig i rumpan och en tredje biter på naglarna. egentligen har jag inte något särskilt emot dessa fasoner så länge händer tvättas och naglar petas efteråt. det är dock en grej som jag inte riktigt vill eller kan ta till mig; finnklämmandet. kanske beror det på att min hy under hela min uppväxt varit så gott som aknefri, kanske beror det på själva känslan att ploppa ut kroppinnehåll genom huden. hursomhelst, klämmande på sig själv i all ära, men att klämma på andra? jag har förstått att detta är vanligt och förmodligen lider jag väl av någon sorts överkänslighet men visst ligger apparallellen nära? med den skarpaste koncentration sitter de och pillar i varandras hårbotten och plötsligt:
"bingo!"
en liten lus. namnamnam.
ja jag vet att man inte äter finnar, men pillandet ligger ju ändå rätt nära aporna, eller hur?
ni fattar.
kim.
vansinnighetsgympa
det här med att gå på gympa (inte gymnastik, det är en sport och något jag spenderat 15 år av mitt liv åt) är en lite knäpp sysselsättning insåg jag igår. på ett sätt passar inte gympa riktigt in i vår klyshigt kyliga kultur och blir därför vansinnigt obehaglig. tänk er scenariot:
ett gäng människor som inte känner varandra samlas i en operationssalsupplyst gymnastikhall för att tillsammans svettas och anstränga sina muskler. haken är bara att ingen deltagare egentligen vill låtsas om den andre och försöker därmed sprida ut sig så avståndet ökar till det maximala.
man tittar sedan inte på varandra på en hel timme utan stirrar stint på ledarna som, till skillnad från deltagarna, äckelhurtigt hejar på och hoppsistudsar sig genom passet. vissa har dessutom tagit samma pass så många gånger att de så nonchalant som möjligt visar övriga att de minsann redan kan detta genom att börja med nya övningar redan innan ledarna själva ens satt igång.
samtidigt som vi inte låtsas om varandra så ligger ändå en skräck i att komma till ett pass som har så få deltagare att vi inte kan gömma oss i mängden. paradoxalt? ja det kan man säga.
mitt i allt detta stod jag igår kväll och stilla undrade:
varför gör jag då samma sak?
varför står jag där och tjuvblänger på de andra när jag tror att ingen ser?
och, framförallt, varför registrerar jag så snart någon gör ett fel?
kim.
ett gäng människor som inte känner varandra samlas i en operationssalsupplyst gymnastikhall för att tillsammans svettas och anstränga sina muskler. haken är bara att ingen deltagare egentligen vill låtsas om den andre och försöker därmed sprida ut sig så avståndet ökar till det maximala.
man tittar sedan inte på varandra på en hel timme utan stirrar stint på ledarna som, till skillnad från deltagarna, äckelhurtigt hejar på och hoppsistudsar sig genom passet. vissa har dessutom tagit samma pass så många gånger att de så nonchalant som möjligt visar övriga att de minsann redan kan detta genom att börja med nya övningar redan innan ledarna själva ens satt igång.
samtidigt som vi inte låtsas om varandra så ligger ändå en skräck i att komma till ett pass som har så få deltagare att vi inte kan gömma oss i mängden. paradoxalt? ja det kan man säga.
mitt i allt detta stod jag igår kväll och stilla undrade:
varför gör jag då samma sak?
varför står jag där och tjuvblänger på de andra när jag tror att ingen ser?
och, framförallt, varför registrerar jag så snart någon gör ett fel?
kim.
dagens mystery
men vadå? hur kommer det sig att man hör att vattnet är varmt när man häller upp det i koppen?
skillnaden mellan kallt och hett vatten som slår mot keramikväggarna är slående.
det varma låter liksom tjockare.
det kalla låter snarare porlande.
kim.
den flitige kocken
igår kom jag hem till het färsk pasta med tigerräkor. hemlagad. inte av mig.
inte dumt, inte dumt alls.
undrar vad det blir idag. kanske har någon sorts automatik utvecklats? hoppas kan man. ah va fan, jag slänger ut en önskan:
idag när jag kommer hem från jobb och träning vill jag ha blandlasagne/canelloni med riven brännvinsost.
tror ni det funkar?
kim.
men män har ju för fan inga bröst!
till bruttorna som flashar tuttarna i badhusen:
jag är alltid för jämställdhet likt de flesta av mina medmänniskor, men det är väl ändå inte här skon egentligen klämmer? lägg energi på de ordentliga stenåldersfasonerna som olika lön för lika arbete istället.
att avsexulailsera kvinnobröstet genom att visa upp dem kanske inte är den bästa metoden heller. enligt frågor på stan är män enhälligt positiva till detta tilltag, vad kan det bero på mån tro?
nej, jag håller med magnus uggla, fram med avsexualiseringen av pungen i så fall.
den uppenbara frågan har även ställts till dessa töser:
"när är ni nöjda?"
"när kvinnor kan gå med bara bröst på samma villkor som män"
och jag vill bara skrika:
"men män har ju för fan inga bröst!"
fokus för bövölen, fokus.
kim.
kom igen nu! det är ju mysigt.
jag förstår inte varför vissa människor ska vara så anti våra svenska traditioner. vad är det för fel på dem? traditionerna alltså. själv är jag väldigt förtjust i kalle anka på julafton och sju sorters blomster under kudden på midsommarnatten. jag njuter i enorma drag av sill, glögg, julgranar, björkris, prästkragar, julskinka och risalamalta.
på något sett har dessa traditioner och flera därtill hamnat snett i somliga hjärnor och utvecklats till någon sorts synonym till ångest. det är tråkigt tycker jag, för att inte säga sorgligt.
jag har absolut ingenting emot att förnya traditioner, det kan vara riktigt kul att studera gulligheten i gorgonzola på pepparkakor och bildäck som majstångsringar. att med kastspö slänga ut krokar till andra länders traditioner kan också vara mysigt. när en och annan maki dyker upp på julbordet är det jag som idel ler.
skärp er nu. det är ju skitmysigt! dessutom blir släkten rund under fötterna av pappas genomskinliga glögg, kan det bli bättre?
hohoho.
kim.
mitt gulögda monster
jag har upptäckt ett samband. likt den ambitiösa akademiker jag är har jag genom att lägga ihop ett och ett funnit att summan är två. eller har ni inte märkt hur min mörkerfobi behandlats märkvärt mindre den senaste månaden? faktum är att inte ens jag själv tänkt på det, vilket inte kan ses som annat än en framgång, eller hur? jag har tagit mig en funderare på vad detta kan bero på och funnit att det relevanta sambandet måste vara min arbetssituation. kanske är det så att min mörkerfobi blir avsevärt värre när jag har tid att föda den. med för mycket tid sliter jag stora köttstycken ur min fantasi och matar monstret som med snålvattnet rinnandes gladeligen glufsar i sig och blir allt större. utan tid, däremot, och med trötthet i kroppen klipper jag av näringstillförseln och därmed svälter monstret. just nu känns det som det är riktigt tanigt, närmast anorektiskt faktiskt.
betyder då detta att min fantasi också blir undernärd? nej, jag tror faktiskt inte det. däremot blir den gladare, mulligare och gosigare. en antimonsterfantasi kan man säga.
detta betyder dock inte att monstret är helt borta ur bilden, nej, det sitter i ett hörn på gränsen mellan koma och vaket tillstånd och kurrar med sin mage. som en sorts påminnelse om respekten och för givet-tagandet. tror mitt monster kan likna ett av trollen i trolltyg i tomteskogen, med pliriga gula ögon och håriga näsvårtor sitter det där och äter snorkråkor och trumtrummar med sina långa gula naglar mot de knotiga knäskålarna. med enda sysselsättning att hoppa på mig så snart långtråkigheten sätter in.
bu!
kim.
limma på klyftan?
men nu undrar jag en sak igen. vad är det egentligen som gör att apelsin/mandarinklyftorna sitter ihop när man skalat? helt klart är att det inte sitter något klibbigt limmigt mellan klyftorna, det går ju inte att sätta ihop dem igen när de en gång delats (jag har testat, den ena rasade ner på golvet och blev smutsig). är det bara för att de är så hårt sammanpressade innanför skalet som de inte lossnar när de blivit avklädda?
ja jag vet att det är kul att låtsas att jag skriver om tuttklyftor när man läser inlägget och, nej, det var inte meningen från början.
kim.
ja jag vet att det är kul att låtsas att jag skriver om tuttklyftor när man läser inlägget och, nej, det var inte meningen från början.
kim.
låttexter
kalla mig lat. kalla mig vad ni vill. men just nu är det två sångtexter jag funderar en del på. jag hör inte vad de säger och orkar inte ta reda på det själv:
1. kent: "ingenting" - dom jävlarna tog mina/min...
alternativ 1. reskuddar
alternativ 2. restaurang
2. iprenreklamen version kosackdansande ryss: han sjunger något som låter skrämmande likt "lyckliga korven" precis i slutet, lyssna själva.
red nu ut detta åt mig tack så jag slipper fräta min hjärna med onödiga tankar.
kim.
1. kent: "ingenting" - dom jävlarna tog mina/min...
alternativ 1. reskuddar
alternativ 2. restaurang
2. iprenreklamen version kosackdansande ryss: han sjunger något som låter skrämmande likt "lyckliga korven" precis i slutet, lyssna själva.
red nu ut detta åt mig tack så jag slipper fräta min hjärna med onödiga tankar.
kim.
hitt på nåt
synd är vad det är. att människor går omkring och mår dåligt för att de inte gör det de egentligen vill. men nu är det så att vi faktiskt får göra som vi vill. om vi vill bli astronauter kan vi bli det och vill vi baka tårtor finns det alternativet också. det finns utbildningar för det mesta och proppfullt med människor som delar samma drömmar. vad är det som gör att vi får för oss att streta och gneta oss genom tillvaron? vad är det som trycker ner vårt tryne i backen så vi inte ser helheten?
vi måste flyga och blicka ner på våra liv. för vissa saker vet vi ganska säkert även om vi blir förblindade av grus och damm här i vår lilla lilla värld.
riv upp, hitta på, revidera, fantisera.
sätt perspektiv på det lilla livet och se nya utsikter. om du vill så kan du.
jag vill, kan och ska.
kim.
vi måste flyga och blicka ner på våra liv. för vissa saker vet vi ganska säkert även om vi blir förblindade av grus och damm här i vår lilla lilla värld.
riv upp, hitta på, revidera, fantisera.
sätt perspektiv på det lilla livet och se nya utsikter. om du vill så kan du.
jag vill, kan och ska.
kim.
charlie chaplin vs kim
brukar ni liksom jag spela upp absurda scenarion i huvudet när ni är trötta?
nyss fick jag en och den är knäppi.
jag sitter och hänger med huvudet mellan knäna för att få blod i huvudet (inbillar mig att jag blir pigg snabbt då) och tänker mig att det bästa nog vore att stå på händer. jag råkar nämligen vara ovanligt bra på att stå på händer och gör det då och då när jag känner för det (oavsett geografisk placering). då, som en fladdrig film på ett slappt lakan spelas den svartvita filmen av kim ståendes på händer på kontoret och därefter fallandes över de bord och stolar som står alldeles bredvid upp. skrammel, bang, kling, klong, klang. och sen jag, liggandes på golvet med ont här och var, skrattandes av pinsamhet, absurdum och chock. röd som ett babianarsle i ansiktet .
jag tror filmen slutar med att jag går hem. men jag har inte bestämt mig än.
the end.
kim.
nyss fick jag en och den är knäppi.
jag sitter och hänger med huvudet mellan knäna för att få blod i huvudet (inbillar mig att jag blir pigg snabbt då) och tänker mig att det bästa nog vore att stå på händer. jag råkar nämligen vara ovanligt bra på att stå på händer och gör det då och då när jag känner för det (oavsett geografisk placering). då, som en fladdrig film på ett slappt lakan spelas den svartvita filmen av kim ståendes på händer på kontoret och därefter fallandes över de bord och stolar som står alldeles bredvid upp. skrammel, bang, kling, klong, klang. och sen jag, liggandes på golvet med ont här och var, skrattandes av pinsamhet, absurdum och chock. röd som ett babianarsle i ansiktet .
jag tror filmen slutar med att jag går hem. men jag har inte bestämt mig än.
the end.
kim.
samtal med mig själv
hallå där
kim lindqwister, aktuell som manusförfattare till teaterpjäsen "kims monologer".
jag: hej
jag: beskriv hur det känns att se ett stycke av sitt liv som teater.
jag: absurt, skrattretande och självuppfyllande.
jag: varför då?
jag: det är speciellt att sitta i en publik som titt som tätt utbrister i asgarv och sedan inse att de i själva verket skrattar åt mig och hur patetisk och förvirrad jag egentligen är.
jag: hur hade de tolkat dig?
jag: tragiskt nog kunde de inte träffat mer rätt enligt mig , det enda som skiljer sig är väl att jag inte är en svinbra skådespelerska.
jag: hade något i dina texter ändrats?
jag: i stort sätt inte, några småjusteringar hade gjorts för att skriftspråket skulle passa som talspråk.
jag: var du nervös?
jag: ja men de hade rödvin där.
jag: kommer pjäsen spelas fler gånger?
jag: vadå? räcker inte en gång? jag är toknöjd.
jag: är du känd nu?
jag: javisst.
+
de hade rödvin
hon som spelade kim var grym
massa positiv kritik för mina texter
jag filmade allt
-
min vän spillde ut rödvin (men visst ska man trasha när man är vip? vi torkade upp det.)
jag filmade allt (såg ut som värsta maniacen)
jag kände mig rädd för snacksen (rostade majskorn)
till slut: tack regissören (j) för denna möjlighet! det var coolt och du ska ha all cred. (+ alla andra som arbetade med pjäsen såklart). hör av dig när du vill ha mer av kims monologer.
nöjd.
kim.
angående dialekter
jag har funderat en del på det här med dialekter. det kan ju vara så fantastiskt skojigt att lyssna på hur folk från andra delar i sverige snackar för att sedan sjunka ner i sin soffa, riktigt gosa in sig och mysa av tanken att det ju är vi stockholmare som faktiskt säger allting rätt. för språket utgår ju från hufvudstaden, eller hur?
skämt å sido.
hur som helst har jag kommit fram till att vissa dialekter är mer internationella än vi tror. två exempel:
1. lyssna noga på en finlandssvensk som snackar engelska. är det inte skrämmande likt en italiensk brytning?
2. visst kan vi skämta om att skåningarna ska till danmark och allt det där tjafset men i själva verket känns det ju som england vore ett bättre val. i alla fall om man tänker på dialekten. vissa svängar, vissa betoningar ligger förbluffande nära engelskan. ta bara det gamla goda exemplet:
- what a handsome face!
- naj deit vaor inte han som fejs deit vaor jau som fejs (läses med grov skånsk dialekt)
teater ikväll då. sjukt laddad.
in i kaklet.
kim.
skämt å sido.
hur som helst har jag kommit fram till att vissa dialekter är mer internationella än vi tror. två exempel:
1. lyssna noga på en finlandssvensk som snackar engelska. är det inte skrämmande likt en italiensk brytning?
2. visst kan vi skämta om att skåningarna ska till danmark och allt det där tjafset men i själva verket känns det ju som england vore ett bättre val. i alla fall om man tänker på dialekten. vissa svängar, vissa betoningar ligger förbluffande nära engelskan. ta bara det gamla goda exemplet:
- what a handsome face!
- naj deit vaor inte han som fejs deit vaor jau som fejs (läses med grov skånsk dialekt)
teater ikväll då. sjukt laddad.
in i kaklet.
kim.
att spegla
ibland slår det mig hur lätt det är att överskrida gränser. när jag väl börjar tänka på det är det svårt att sluta. ögonblicket från att jag sitter fridfullt vid min arbetsplats till ögonblicket efter då datorskärmen flyger ut ur fönstret ligger förbluffande nära varandra. det finns en hel hög med exempel jag skulle kunna dra om detta nu men det är inte riktigt väsentligt. det som däremot är väsentligt är det som gör att vi inte knatar över den där gränsen. att datorskärmen står där den är.
våra hjärnor är kapabla att måla upp de allra mest absurda och förskräckliga luftslott. de slotten är till för att bo just där, i våra hjärnor. att försöka bygga upp dem här, hos oss, i den verkliga världen, får inte hända.
vi måste däremot ha människor runt omkring oss som vi ventilerar våra tankar med, öppnar portar och fönster och rensar ut alla skitiga tankar. vi behöver någon som säger att vi är dumma i huvudet när vi är det och att vi är fantastiska när vi är det.
vi behöver varandra.
vi är varandras speglar.
kim.
våra hjärnor är kapabla att måla upp de allra mest absurda och förskräckliga luftslott. de slotten är till för att bo just där, i våra hjärnor. att försöka bygga upp dem här, hos oss, i den verkliga världen, får inte hända.
vi måste däremot ha människor runt omkring oss som vi ventilerar våra tankar med, öppnar portar och fönster och rensar ut alla skitiga tankar. vi behöver någon som säger att vi är dumma i huvudet när vi är det och att vi är fantastiska när vi är det.
vi behöver varandra.
vi är varandras speglar.
kim.
jag är ohederlig
har just insett att jag super lika mycket kål som moderatclownerna. när jag var liten bakade jag vid ett tillfälle chokladbollar och sålde över campingbord utanför mamma och pappas hus. helt utan tillstånd och helt utan att betala skatt påd det jag tjänade. eller fick jag kanske stå där eftersom det var mor och fars mark?
hur är det med sånt här egentligen? får man hålla på hur man vill och sälja saker? vad gäller på loppisar? och vad är gåvoskatt? måste läsa på...
en sak är iallafall säker:
inte kommer jag någonsin bli politiker. jag hade blivit sparkad innan statsministern lagt sin första morgonfjärt.
gräva.
kim.
hur är det med sånt här egentligen? får man hålla på hur man vill och sälja saker? vad gäller på loppisar? och vad är gåvoskatt? måste läsa på...
en sak är iallafall säker:
inte kommer jag någonsin bli politiker. jag hade blivit sparkad innan statsministern lagt sin första morgonfjärt.
gräva.
kim.
konversationer från en toalettring
1.
jag: "men musiken kommer ju för fan från duschavloppet!"
han: "nja, det är nog från en lägenhet under oss och deras musik transporteras genom rören"
jag: "jaha, och skillnaden är?"
2.
jag: "ha! jag hittade läckan från duschkabinen! den var inte därifrån vi trodde utan liksom från sidan"
han: "jaha mhm"
jag: "vadå jaha?"
skitrevolutionerande ju.
kim.
analysera mera
modebruttor och sierskor envisas ständigt med att visa och analysera sitt handväskeinnehåll. därför ger jag er nu en utmaning; analysera detta om ni kan:
kim.
kim.
nytt uttryck
nytt uttryck för högavlönade politiker som säger upp sig men ändå får fallskärm:
"går och får"
kaching.
kim.
"går och får"
kaching.
kim.
om tandhygien
med risk för att framstå som lite äcklig:
jag har svårt för att slänga tandborstar. det har hänt att en och samma tandborste hängt med i över ett halvår. jag antar att jag lika gärna kan använda toaborsten att rengöra munnen med. det ironiska är att i övrigt har jag en närmast minutiös koll på min tandhygien. varje morgon och kväll borstas tänderna och varje kväll petas det även med tandtråd och sköljs med kariesdödande gurgel.
de svårigheter jag har med att slänga tandborstar måste grunda sig i två saker:
1. de ser inte smutsiga och ofräscha ut
2. de är fullt funktionsdugliga
för det har jag lärt mig. om något fungerar finns ingen anledning att slänga det.
på grund av detta ska snarast ett schema upprättas med datum för tandborstslängning.
varannan eller var tredje månad? eller?
varsågod och skölj.
kim.
jag har svårt för att slänga tandborstar. det har hänt att en och samma tandborste hängt med i över ett halvår. jag antar att jag lika gärna kan använda toaborsten att rengöra munnen med. det ironiska är att i övrigt har jag en närmast minutiös koll på min tandhygien. varje morgon och kväll borstas tänderna och varje kväll petas det även med tandtråd och sköljs med kariesdödande gurgel.
de svårigheter jag har med att slänga tandborstar måste grunda sig i två saker:
1. de ser inte smutsiga och ofräscha ut
2. de är fullt funktionsdugliga
för det har jag lärt mig. om något fungerar finns ingen anledning att slänga det.
på grund av detta ska snarast ett schema upprättas med datum för tandborstslängning.
varannan eller var tredje månad? eller?
varsågod och skölj.
kim.
den nya tiden
kommer ni ihåg tiden då man helt dramatiskt kunde skrika:
"håll dörrarna!"
medan man sprang till tunnelbanan och någon faktiskt gjorde det?
nej, det gör ni naturligtvis inte. nåväl, inte ni som är uppvuxna någon annanstans åtminstone. det hela gav vardagen en actionfilms glans.
då, på den tiden, var tunnelbanedörrana skraltiga och bar gummering där de möttes. hela min arm gick lätt igenom dörrmellanrummet. det var snälla dörrar. dörrar som ändrade sig om någon kom i vägen och i så fall öppnade sig igen.
sedan kom den nya tiden. nya vagnar designade i bästa sci-fi-klädsel paraderade in på spåren och tacklade kallt ut föregångarna. nya vagnar och elaka elaka dörrar med sylvassa eggar där mysgummit tidigare suttit.
efter en smula filosofiserande har jag nu insett att det är så livet är. precis som med tunnelbanedörrarna.
vi växer upp med gummerade kanter, fluffiga kuddar och spunnet socker och hamnar sedan i landet där tunnelbanedörrarna förvandlats till häcksaxkäftar och allt mjukt och tryggt förvandlats till krom.
klipp.
kim.
"håll dörrarna!"
medan man sprang till tunnelbanan och någon faktiskt gjorde det?
nej, det gör ni naturligtvis inte. nåväl, inte ni som är uppvuxna någon annanstans åtminstone. det hela gav vardagen en actionfilms glans.
då, på den tiden, var tunnelbanedörrana skraltiga och bar gummering där de möttes. hela min arm gick lätt igenom dörrmellanrummet. det var snälla dörrar. dörrar som ändrade sig om någon kom i vägen och i så fall öppnade sig igen.
sedan kom den nya tiden. nya vagnar designade i bästa sci-fi-klädsel paraderade in på spåren och tacklade kallt ut föregångarna. nya vagnar och elaka elaka dörrar med sylvassa eggar där mysgummit tidigare suttit.
efter en smula filosofiserande har jag nu insett att det är så livet är. precis som med tunnelbanedörrarna.
vi växer upp med gummerade kanter, fluffiga kuddar och spunnet socker och hamnar sedan i landet där tunnelbanedörrarna förvandlats till häcksaxkäftar och allt mjukt och tryggt förvandlats till krom.
klipp.
kim.