hörnsten nr 3: en realistisk mörkerfobiker

jag är inte rädd för monster eller aliens eller annat irrationellt skit, no sir, jag är en realistisk mörkerfobiker (i den mån det nu går). jag är snarare rädd för psykiskt galna människor. personen som får mig att rysa är en psykgalen människa som bara tittar på mig när jag sover. den säger ingenting och gör ingenting men endast vetskapen om att jag omöjligen kan få personen ifråga att förstå att den gör fel skrämmer vettet ur mig. givetvis har jag analyserat detta och insett att det hela handlar om kontrollbehov. faktum är att hela min fobi grundas i detta kontrollbehov, men det är en senare story.

detsamma gäller fulla människor när jag själv är nykter, särskilt fulla män. jag kan inte nå in, jag kan inte överbemanna, jag kan inte fly. total maktlöshet, finns det något mer skrämmande?

jag har dessutom funderat på det här med överfallslarm. jag fick ett av min far när jag flyttade från stockholm till jönköping (bara det kan låta ironiskt, först när jag flyttade till bibelbältet tycktes jag behöva ett). det kan låta sjukt att jag tänker på detta, men vafan, det är väl en sjuk värld vi lever i? jag har tänkt ut att i ett eventuellt överfall så måste jag snabbt dra ut säkringen och kasta larmet så långt bort jag kan. hur lätt är det inte annars för galningen att slita larmet ur min hand och krossa det under ett tramp med foten?

det skrämmer mig hur lätt jag blir övermannad av män i min närhet. de tycker det är vansinnigt kul att jag är kittlig, jag kan bara tänka på hur försvarslös jag egentligen är. även under den period i mitt liv då jag tränade gym fyra gånger i veckan hade jag inte en chans i helvetet. tur att jag kan springa snabbt.

verklighet.
kim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback