kims monologer

att söka jobb är en klyshig jävla berg-och-dalbana. när vagnen startar på botten är förväntningarna höga, man har ingen aning hur ett personligt brev ska skrivas men viljan finns där. när man åkt en bit börjar backen luta uppåt, inte på ett negativt sätt utan i ett lärorikt tuffande manér. väl på toppen är utsikterna lysande, de personliga breven är både infomationsrika och har karaktär, personen bakom kommer verkligen fram. när en första intervju rullar in skuttar vagnen till och magen kittlar plötsligt till. men det som kommer upp måste som bekant komma ner förr eller senare. mycket riktigt börjar vagnen i sakta mak bromsa sig nedåt, inspirationen tryter och efter uteblivna svar kommer tvivlen på kompetens och vilja krypande. personliga brev kastas på löpande band ut som skulor till svin och de färdigheter man tidigare värderade så högt känns nu utomordentligt triviala. ju lägre vagnen sänks desto mer ifrågasättningar kommer till ytan, vad vill jag egentligen göra, vad är det som gör mig glad, vad inspirerar mig. allt känns så självklart att det backfires och yttrar sig i ett brev som känns tråkigt och nästan lögnaktigt i sin uppriktighet.

jag har råkat ut för personlig inflation och orkar inte berätta om mig själv nåt mer. in på mailen kommer negativa svar på ansökningar som jag inte ens minns att jag en gång sökte. för tillfället har jag dragit i nödbromsen i detta som snart börjar likna en presentationsprostitution. jag måste omvärdera, omstrukturera, kremera och personligfiera.

kim.

låt kurtan få slippa let´s dance. han har en film att spela in, han kan inte dansa och faktum är att han inte  vill dansa.  en  träffande kommentar är "snälla svenska folk - respektera hans önskan och sluta rösta på honom! roa inte längre er själva på hans bekostnad". dessutom hindras de som faktiskt vill vara med och tycker dans är kul.

andreas låt i kvällens melodifestival är faktiskt helt ok, men lyssna noga på refrängens melodi, påminner inte denna skrämmande mycket om något annat? kan inte riktigt sätta fingret på det men får för mig att det är någon avdammad barnvisa det är fråga om.

nu kommer jag nog förolämpa en tredjedel av sveriges befolkning, däribland min kära morbror (förlåt hasse), men det här med näsdukar man snyter sig i för att sedan knyckla ihop och spara i fickan känns lite läskigt tycker jag. vad är det som ska sparas liksom? möjligtvis kan jag köpa att det är bättre för miljön att använda sig av en återanvändbar tygbit istället för att genom en förpackning kleenex skövla skog, men ändå.

beyoncés låt "freakum dress" gör att till och med en frussen stackare som jag själv vill ta på mig en av mina allra glammigaste klänningar tillsammans med ett par alldeles för höga silverpumps och bara shakea min lilla rumpa till tidig morgon. ge mig en utekväll. ge mig don´t care ´bout tomorrow. ge mig potatismoskrig tillbaka. ge mig uppsluppenhet och skratt. ge mig flickor.



kim.

vi bor i sverige. sverige ligger norrut. ju längre norrut man kommer på jorklotet desto kallare blir det. när det är kallt i ett land under vintern finns risken att det snöar. varför verkar det bara vara jag som förstått det?

varje år händer det och varje år blir myndigheter och andra förståsigpåare överraskade. konstigt. jag har under 20 års tid bott i stockholm, en stad där snön kan falla rätt rejält varje år. lik förbannat blir det kaos när täcket lägger sig. tunnelbanan kan inte gå, man ska sätta in extrabussar vilket tar tid, bilar kan inte köra ordentligt och cyklister (!) halkar omkring som vore det såpa på vägarna. varför kommer detta som en överraskning?

förmodligen finns det en genomtänkt plan när detta händer och förmodligen efterlevs den till bästa förmåga, men varför denna totala chock varje år? samma sak, har jag upptäckt, gäller i göteborg. visserligen kan väl göteborgarna få lite dispens eftersom de sällan får drivor med snö, men det betyder väl inte att möjligheten, eller risken om man så vill, är fullkomligt raderad?
"oj vad ska nu hända med våra spårvagnsspår änna!?", tuff shit, deal with it.
det är ju knappast första gången snön faller över götet. hitta på en lösning, det måste ju finnas någon. herregud! någon uppfann väl kaffekokaren, då kan väl en mekanism för detta inte vara så svår att skramla fram?

och, snälla, bli inte förskräckta om ni inte kan cykla i decimeterhög snö. antingen köper man bredare däck eller så ger man fan i att cykla och väljer ett annat transportmedel.

kim.

häromdagen hörde jag på radion att några finurliga forskare har kommit på att vi kan använda stamcellerna i våra mjölktänder till att bota en massa saker. det låter ju hur bra som helst. nu kommer jag givetvis inte ihåg exakt vad som kunde fixas till med dessa men en tanke slog mig i alla fall. varför heter det mjölktänder?

här kommer några alternativ:

1. de är vita som mjölk

2. det är av modersmjölken man får tänder, de liksom växer genom att man vattnar dem

3. de används till att mjölka fram de riktiga tänderna

sen kom jag inte på några fler. självklart finns det ju en förklaring, det gör det till alla ord.
kanske är mjölktänderna gjorda av något annat än vanliga tänder är gjorda av?
om man lämnar en mjölktand och en ickemjölktand nedgrävd jorden i en massa år, vilken överlever längst? själv skulle jag ju satsa på ickemjölktanden, men vem vet? kanske är mjölktanden en riktig överlevare som vi underskattat i alla dessa år?
nu verkar i alla fall forskarna fått upp ögonen.

skönt.

kim.

jag har aldrig riktigt förstått människor som utger sig för att vara någon annan än de egentligen är. falsk marknadsföring kan väl knappast gagna någon i det långa loppet? till slut kommer någon att skrapa på ytan och bli besviken för att den riktiga personen inte kom fram tidigare, varesig denna verkliga person är trevlig eller inte.

jag tycker om att ha ett eget val, att få välja vem jag tycker om eller inte. på samma sätt tycker jag andra ska ha samma rättighet gentemot mig. om du inte tycker om mig och hur jag är, säg hellre det än att vara skenhelig och låtsas som det regnar. jag blir förmodligen lite ledsen, men vad gör det om hundra år. eller som mamma brukar säga: det går över tills du gifter dig.

det kan tyckas lite långsökt, men detsamma gäller viss mat. jag tänker på två sorter speciellt:

1. vattenkastanj: en liten vit bit som inte smakar någonting men som har en skrämmande likhet med äpple, rent konsistensmässigt.

2. schnitzel: en panerad köttbit. det blir fel. ser ut om fisk men är i själva fallet en bit kött.

kan inte saker och ting bara vara det det är?
eller som jonas inde skulle säga: ***** ska smaka ***** och inte nåt jävla jordgubbsluktagott.

kim (precis som hon är).

det finns vissa blinda fläckar i samhället som ingen riktigt tänkt på. en sorts döda vinklar som man inte upptäcker förrän en stor fet lastbil dånar in i sidan på en. jag råkar för tillfället vara drabbad av just en sådan vinkel.

jag har varit medlem i facket i över 5 år nu. "pyttsan" säger vissa, andra säger "oj". vilket som, så är jag sedan lång tid tillbaka en person som har rätt till vår lilla uppblåsbara flytväst här i samhället, a-kassan. tyvärr är jag lite för ambitiös och kunskapstörstande för att få tillgång till denna mekanism som skulle kunna få min näsa ovanför vattenytan. jag läser nämligen på distans samtidigt som jag är arbetssökande. eftersom jag är student har jag ingen rättighet till a-kassa och eftersom jag, optimistisk som jag är, hoppas få ett jobb alldeles strax kan jag inte låna av pappa csn. visst, jag skulle kunna ta bara bidraget, men då blir det plötsligt en hel del krångel med hur mycket man får tjäna för att ha rätt till detta när jag får ett jobb (dessutom kan jag inte krama ut mer än absolut högst 2000 i månaden, vilket i och för sig är en gullig summa). det finns vissa bestämmelser, jag vet. jag kan till och med sträcka mig så långt att säga att jag förstår varför jag inte har rätt till just a-kassa. men hur kommer det sig att det inte finns någon annan flytväst? extrajobb kanske? stå och slita på ett lager? mja låter halvlockande.

nu låter jag riktigt bortskämd, men jag vet vad jag pratar om, faktiskt. jag har både jobbat på lager, slitit på restaurang och stått och vikt plåt nätterna igenom, det är inte kul. det är ju nu det är dags för mig att blomma, testa mina vingar eller, om ni vill, få bekräftelse för det jag tror jag kan ha lärt mig efter 4 år på högskolan.

finns det inte något stipendium för sådana som mig? ett plugga/arbetssökande/stolthets-stipendium?

antar att den där stoltheten bara är att kasta på marken, platta till ordentligt och sedan gå vidare.

kim.

gårdagskvällen blev trevlig men smått kaotisk. tog mig en titt på vm-invigningen. petter rappade, kaspersen och fahlén snackade, windstedt railade... en trevlig svensk invigning där jag (1,65 lång) endast såg ovandelen av scentaket men lyckligt nog kunde fästa blicken på en storbildsskärm. kände mig som en liten flicka när jag stod där med snöflingor på toppluvan och isklumpar i lovikavantarna.

vi åt täljstensmiddag på werséns efteråt. en 350 grader varm sten läggs på bordet och så lägger alla på en varsin (eller två) ren- eller biffbitar som i sin tur steks på stenen. festligt.

att gå hem och städa sen var mindre festligt. ganska ofestligt faktiskt. kom i säng vid tre och gick upp 06:18. körde till sundsvall. sen från gävle till stockholm. konstigt nog är jag fortfarande vaken.

melodifestivalen. anna book kickade arsle. tommy nilsson kan gå och lägga sig. de som inte röstade på "move" kan ta sig i brasan. och hur i helsike kan man vara så dålig som addis black widdow?

skärpning.
kim.