kims monologer

just det, måste dela med mig av en av de skönaste replikerna någonsin i mitt filmliv:

"America gave the world George W. Bush, 

France gave the world manage á trois.

Game Over."

o la la c'est tres amusant...

Jag skulle inte säga att jag är en dålig förlorare. Visserligen sticker det till i magen när jag torskar i något jag vet att jag är duktig på men jag försöker hålla det inom mig så gott jag kan. Det är när någon annan påpekar att jag förlorat eller påstår att jag skulle vara en dålig förlorare som jag biter tillbaka. En riktig dålig förlorare blir förbannad vad han/hon än förlorar i, oavsett om det är hockey eller texas hold em. Jag, däremot, blir knappt berörd om jag kammar in minst antal poäng i bowling. Jag har ingen bowlingteknik och vet knappt hur poängräkningen går till, alltså har jag ingen direkt anledning att bli sur om jag förlorar.

Det största problemet för mig är när jag torskar mot mig själv. I hela mitt liv har jag själv varit min störta och mest envisa motståndare. Har jag satt upp ett mål måste jag nå det, oavsett vad det krävs av mig. För det mesta funkar det bra så länge jag tänker realistiskt. För 1,5 år sedan hade jag aldrig sprungit längre än 4 km. Förra sommaren sprang jag Tjejmilen och senare även Lidingöloppets korta sträcka, 15 km. När jag tränar inför något är det mitt mission, jag lägger upp en plan och jag fullföljer den. Samma sak gäller när jag pluggar, jag programmerar mig själv till att sitta och läsa från 8 till 17 och sen gör jag det bara.

Givetvis finns en hake med detta. Just denna hake kallas prestationsångest. Det är här den realistiska tanken slutar och den totalt surrealistiska börjar. Det kan till exempel betyda att om jag missar ett löpträningspass så tror min hjärna att jag kommer sumpa hela loppet (även om jag under 3 månaders tid har sprungit runt 1 mil var tredje dag). Eller att jag under tentapluggstider inte ens pausar när jag ska på toa, utan tar med mig boken in för att utnyttja varje sekund (skitjobbigt, hehe).

När det gäller träning antar jag att detta kan ha med någon sorts kontrollbehov att göra. Efter 15 års schemalagda träningar i gympahallen krävs det kanske en dos disciplin för att kunna fortsätta hålla sig i trim. Missförstå mig rätt nu, jag tycker inte på något sätt illa om att träna, det är bara min rival ”prestationen” som kan vara en pain in the ass ibland.

Mitt mål just nu är att kunna simma 400 meter under 8 minuter i pool och att kunna springa 100 meter, simma 300 meter i havet och sedan avsluta med 100 meter löpning under 10 minuter. Dessutom ska jag komma ihåg CPR, EAR och en massa andra livräddningsmetoder. Om ni inte gissat det redan så tränar jag just nu inför mitt livräddningsprov den 19e november. Jag antar att det hjälper en hel del att jag för tillfället bor i Sydafrika och att sommaren just börjat här, men ni ska bara veta att oavsett hur varmt det är i vattnet är det fanimej inte lätt att ta sig ut genom Indiska Oceanens vågor.

Igår hade vi vår första simteknikträning och vi kan väl säga att min crawlteknik inte är vad den borde vara. Nu börjar kriget med prestationen, ända in i kaklet.

Kim a.k.a. Hoffi

Hej, jag heter Kim Lindqwister. Jag är 25 år gammal och spenderar somrarna tillsammans med mina föräldrar i deras husvagn på Öland (det är här ni svarar ”Hej Kim”, i kör). Jag sover med öronproppar, jag spelar minigolf och jag bajsar 100 meter ifrån stället där jag bor. Jag vet också hur man parkerar en husvagn, hur man byter latrinen och hur man sätter upp ett förtält. Detta har pågått sedan jag var ett år och jag diggar det. Kanske inte att bajsa på ett utedass när det spöregnar ute, men visst har det också sin charm. Jag tror ärligt talat att detta kan vara ett beroende (att campa alltså, inte att bajsa ute). Frågan är när detta måste sluta? Ärligt talat vill jag nog inte det, men jag misstänker att folk snart kommer börja undra vad jag är för konstig brud som orkar bo så påfrestande nära andra personer. Det låter ju nästan som om jag är lite bakom flötet, om ni förstår vad jag menar. Enligt mig så är jag nog det fast på ett trivsamt, lite trevligt sätt. Jag liksom guppar likt en gummianka på en spegelblank vattenpöl, bakom flötet.

Att campa har under de senaste åren blivit alltmer populärt, har jag hört. Det tycker jag verkar konstigt. För mig är det ungefär som att ”bo i lägenhet” skulle komma på modet. Husvagnen är mitt andra hem, man kan säga att jag är ”the trailor trash of Sweden”. Det är en tung krona med galet mycket bling bling jag knatar omkring med, men jag skulle ljuga om jag påstod att det är särskilt jobbigt. Mina föräldrars husvagn är nog bättre utrustad än mångas lägenheter, i alla fall min. I vår Cabby (husvagnsmodellen) finns golvvärme, sovrum, dusch, toalett, flatscreen, radio/DVD/MP3/CD-spelare, dimmer och vattenkokare. Vi har även ett vardagsrum som på en minut går att förvandla till dubbelsäng. Inredare snackar om compact living, jag säger bo i en husvagn i en månad så kan du allt. En vinterrustad husvagn måste vara den bästa studentlyan på marknaden. Så varför inte starta Sveriges första studentcamping? Eller vad tror ni om låg hyra, redan befintliga möbler och inredning, en hel bunt vänner runt hörnet och delad dusch?

”Man ska ha husvagn, då är man trygg och låst och fri” (Galenskaparna & After Shave)

Kim