kims monologer

feta saker att äta:

1. bearnaise
2. pannacotta
3. smör

kim.

överraska stavas överraska och inte överaska på samma sätt som professionell stavas professionell och inte proffessionell.

jag vet inte vad som hände med mig.
jag har aldrig stavat det fel innan.
kanske fick jag en blackout.

kanske freestylade jag.

kim.

nostalgimat:

1. saftsoppa med keso (very 80-tal)
2. panerad torsk med mandelflarn
3. potatisplättar med lingon och riven vitkål

kim.

jag har en fråga:

varför är det svårt att direkt avgöra om något är väldigt varmt eller väldigt kallt?

initialt känns det likadant.
oavsett är det en chock. 

kanske är det detsamma med människor? vi kan inbilla oss att vi vet att en person är godhjärtad för att sekunden efter finna oss själva famlandes efter köttyxan mellan skulderbladen.

vi kan aldrig riktigt veta och det är väl det som är charmen med det hela egentligen. med livet.

jag älskar som bekant överaskningar, mycket för att jag själv sällan blir överaskad. jag är för skicklig på att gissa.

så där står jag, i duschen, blundandes, chansandes, med tårna beredda att välja vattenledning. varmt eller kallt.

you choose.

kim.

slemmiga saker:

1. snor
2. grodägg
3. aliens

kim.

saker som gör förbannat ont:

1. att slå i lilltån i möbel/tröskel/annat hårt
2. att böja bak en nagel
3. paper cuts på vilket ställe som helst

kim.

sköna serier:

1. varuhuset
2. dårfinkar och dönickar
3. falcon crest

kim.

saker som är svåra att få ner i en påse:

1. tårta
2. kolgrill
3. stol

kim.

konstiga djur:

1. myrslok
2. dyngbagge
3. portugisisk örlogsman

kim.

saker som är svåra att diska för hand:

1. durkslag
2. pastaslev
3. visp

kim.

det slog mig idag att jag inte är lika het på gröten när det gäller diskussioner som för ett antal år sedan.
missförstå mig inte nu, jag älskar att prata, diskutera, vrida och vända, jag har bara inte riktigt lika kort stubin som förut. förr kunde jag, utan att tänka efter före, bli förbannad från en sekund till en annan, numer finns desto mer eftertanke.

med tiden har jag dessutom utvecklat en detektor som ger utslag när jag hamnar i situationer då en diskussion vore att jämföra med att tugga sockervadd. jag skiter helt enkelt i att engagera mig i sådana lägen, vilket egentligen inte är likt mig.

jag har inte riktigt bestämt mig för om detta är en positiv nyfunnen egenskap eller om den endast är av ondo.
en sak är i alla fall klar och det är att jag, oavsett mer erfarenhet, aldrig kommer överge mina hjärtefrågor. och det kanske räcker.

jag är inte intresserad av att diskutera enkom för diskussionens skull, jag diskuterar för att jag vill lära mig se fler sätt att vinkla ett problem.
finna nya perspektiv.
tjäna nya kunskaper.
gräva fram nya nyanser att måla min värld med.

men aldrig på bekostnad av metervis gaffatejp.

kim.

varför är det lättare att torka bort varmt vatten än kallt vatten?
berätta nu!
jag blir fan vansinnig.

kim.

jag är inte den som delar med mig av råd.
sug därför åt er ordentligt nu och bevara varsamt i ert hjärta det jag härnäst ska skriva.

har ni mascara eller skugga på ögonen och vill ta bort det innan läggningsdags?
använd klöver vaseline.
en klick på fingret. gnugga gnugga gnugga. torka bort med mjukt papper. borta.

funkar svinbra, jag lovar.

kim.

kan det vara så att jag har två magar?

en är garanterat matmagen. där får det plats näst intill obegränsat med tacos och pannkakor.
den andra är lurig. den verkar nämligen vara helt oberoende av matmagen; jag talar om glassmagen.

glassmagen har en elasticitet närmast jämförbar med den av en kängurus pung. den blir liksom aldrig mätt. en gång åt jag en 750 ml rocky road i ett svep utan att känna mig det minsta mätt.

jag vet inte riktigt vad denna mage kan vara till för nytta, förutom att förvandla mitt innandöme till mjukglass. vad hade grottmänniskan den till egentligen? säkerligen för att gömma stora yxor eller annan skrymmande interiör.

för tillfället är den i alla fall tom.
det tar fram den där grottmänniskan.
reptilen.

roooaaarrr.
kim.

hur kan det vara så här?
hur kan det vara så att jag nu, helt plötsligt, står på kanten till det jag längtat så länge till och inte vet vad jag ska grabba tag i?

det känns som jag blir lurad på konfekten. som när jag var liten och gav mig fan på att vara medveten om ögonblicket då jag gick från den vakna världen till den sovande och det plötsligt var morgon och det magiska hade gått förlorat återigen.

hur ska jag känna nu?
vad ska jag låta bli att gå miste om?
vad ska jag suga åt mig?
vill inte missa en enda känsla.

jag är rädd för att jag ska tappa bort mig. tappa bort mig i allt det positiva. ta för givet. tappa perspektivet.

idag gick jag bland liljekonvaljer och knakande kvistar och sög åt mig perspektiv. andades. placerade mitt medvetende i nuet. blundade. försökte förstå.

imorgon.
då.

kim.

det är lite charmigt hur vi människor lever ut vår ilska via de mest subtila medel. visst smäller vi i dörrar och kastar porslin titt som tätt men ibland, bara ibland, finns liksom ingen att rikta vår ilska mot; vi är bara innerligt, kliande, uppriktigt irriterade över något som vi vet egentligen är ovesäntligt. ändå måste det ut.

att strunta i att ta bort randen i toan så nästa person får ett helvetes dilemma.
att fylla diskmaskinen på jobbet men inte slå på den.
att lägga tuggummi i brevlådan så breven klumpas.
att skriva den argaste lappen med kolsvart spritpenna, hänga upp i tvättstugan och avsluta med "ditt svin".
att "råka" nämna namn när det abslout inte är lämpligt.

vuxna människor. ändå måste det ut.
blåhåriga tanter med rosa läppstift. ändå måste det ut.
lugna, tysta, rationella personer. ändå måste det ut.

att slå någon vore vulgärt. att skrika och ha sig skulle erkänna vår överreaktion. istället trycker vi extra hårt med pennan eller slår extra hårt på enterknappen.
och vi nöjer oss.
gud så skönt.
och löjligt.
ändå måste det ut.

tänk vilken tur att de flesta av oss nöjer oss vid det.

jag är tillbaka. jag ska ta hand om er nu. vårda er.

kim.