kims monologer

ibland slår det mig. hur patetiska är egentligen de vardagsvägbulor jag ställs inför?
exempelvis har jag under en tid haft fullständig ångest när jag ska välja kläder på morgonen. detta har resulterat i stress, arga toner och en svettig kim på tåget. jag står och glor i i garderoben och mår riktigt dåligt. på riktigt.

jag är ju inte sådan.
jag bryr ju mig om djupare och mer intressanta saker än så.
egentligen.
men problemet kvarstår och jag är inte dummare än att jag tror att det bottnar i något helt annat än kläder.
jag kommer bara inte på vad.

jag kanske borde skaffa mig en fisk. någonting som är beroende av mig för att överleva.
då kan jag tänka:

"men för i helvete kim, skit i kläderna. fisken måste faktiskt överleva. perspektiv för fasen! perspektiv!"

och plötsligt är inte jag lika viktig.
kan det vara lösningen?

kim.