kims monologer

det är lite charmigt hur vi människor lever ut vår ilska via de mest subtila medel. visst smäller vi i dörrar och kastar porslin titt som tätt men ibland, bara ibland, finns liksom ingen att rikta vår ilska mot; vi är bara innerligt, kliande, uppriktigt irriterade över något som vi vet egentligen är ovesäntligt. ändå måste det ut.

att strunta i att ta bort randen i toan så nästa person får ett helvetes dilemma.
att fylla diskmaskinen på jobbet men inte slå på den.
att lägga tuggummi i brevlådan så breven klumpas.
att skriva den argaste lappen med kolsvart spritpenna, hänga upp i tvättstugan och avsluta med "ditt svin".
att "råka" nämna namn när det abslout inte är lämpligt.

vuxna människor. ändå måste det ut.
blåhåriga tanter med rosa läppstift. ändå måste det ut.
lugna, tysta, rationella personer. ändå måste det ut.

att slå någon vore vulgärt. att skrika och ha sig skulle erkänna vår överreaktion. istället trycker vi extra hårt med pennan eller slår extra hårt på enterknappen.
och vi nöjer oss.
gud så skönt.
och löjligt.
ändå måste det ut.

tänk vilken tur att de flesta av oss nöjer oss vid det.

jag är tillbaka. jag ska ta hand om er nu. vårda er.

kim.