jag: en biroll
ibland längtar jag tillbaka till livet som huvudroll. tiden då alla tittade på mig och lyssnade på det jag sa.
att vara vuxen innebär i mångt och mycket att ta birollen i livet. att utifrån betrakta, begrunda och moget tänka över ett och annat. kanske är då den naturliga följden att vuxna människor som tar en alltför tydlig huvudroll uppfattas som barnsliga? likt unga människor som inte tar hänsyn till andras existens utan bara tar för givet att alla vill lyssna på och ägna energi åt just dem.
barn är ju så oskyldiga.
det är inte vuxna.
inte alls faktiskt.
är det är kanske det vi ska jobba på? oskyldigheten?
eller kanske ska vi alla istället skrika så högt vi kan?
lösningen kan vara att lyssna på de som begrundar, de som tänker, de som sitter på den tysta hemligheten.
skattkistorna.
kim.
att vara vuxen innebär i mångt och mycket att ta birollen i livet. att utifrån betrakta, begrunda och moget tänka över ett och annat. kanske är då den naturliga följden att vuxna människor som tar en alltför tydlig huvudroll uppfattas som barnsliga? likt unga människor som inte tar hänsyn till andras existens utan bara tar för givet att alla vill lyssna på och ägna energi åt just dem.
barn är ju så oskyldiga.
det är inte vuxna.
inte alls faktiskt.
är det är kanske det vi ska jobba på? oskyldigheten?
eller kanske ska vi alla istället skrika så högt vi kan?
lösningen kan vara att lyssna på de som begrundar, de som tänker, de som sitter på den tysta hemligheten.
skattkistorna.
kim.
Kommentarer
Trackback