kims monologer

nog kan man vara rädd för konstiga saker, jag är ett levande bevis på detta. men när jag var liten var logiken, om möjligt, än mer frånvarande. mina rädslor vilade på två stora feta pelare.

1. en bild på mig själv som spädbarn där ögonen lös röda

2. sugtoaletter (toaletter som inte sköljde ner produkterna utan snarare våldsamt sög ner dem med ett vansinnigt vrål)

frågan är då vad detta säger om mig.
det logiska skulle kunna vara dåliga fotografer till föräldrar och somrar och åter somrar på olika campingutedass.

eller:

grunden till min mörker/dvärgfobi och total intollerans mot irriterande höga ljud.

eller så var jag bara barn och rädd för konstiga saker.
precis som nu.

och, just det, jag tar gärna emot kritik om den är befogad. om det däremot klart och tydligt lyser igenom att läsaren inte gjort sitt jobb och läst texten så måste jag tyvärr kasta tillbaka kritiken och säga:

"gör om gör rätt"

i det aktuella inlägget ("skärp er!") står det nämligen tydligt:

<<och, ja, jag vet att jag bara skriver med små bokstäver. det är fel. men det är snyggt, kom inte och säg något annat. stora bokstäver är vräkiga och tar på tok för mycket plats.>>

kom igen, försök en gång till!
lär mig!
kim.