spela apa

det finns läbbiga stunder i vardagen då reptilhjärnan tittar fram och gläntar på sitt illaluktande gap; stunder då blicken suddas och vi är bortkopplade en stund, då vårt intellekt är bortkopplat för en stund.

det omedvetna bitandet på naglar.
det frenetiska pillandet på sårskorpor.
det nervösa tvinnandet av håret.

hänsynslösa, undermedvetna tramserier som fullkomligt får min koncentration att dra ut och drämma igen dörren.

jag har nuddat vid ämnet tidigare; viftandet i periferin, trummandet genom bordet, pipandet vid näsutandningen.
jag blir fullkomligt galen.

jag har just insett att det som är den grundläggande triggern för mig är just omedvetenheten.
den glansiga blicken.
vetskapen om att jag inte gör mig hörd till hundra procent.
jag är bara en del av den blurrade verkligheten, det som egentligen betyder något är att just den nageln försvinner. nu.

apan som kommer fram. apan som av ren instinkt äter löss från sina likars rygghår.

och vi. vi som leker människor. vi som låtsas vara civiliserade. vi som vet att även grannen har ett liknande reptilticks.

det vi vet men inte låtsas om. det vi ser men försöker blunda för. det som är så jävla svårt att säga till om.

det som är så fruktansvärt jobbigt att bli avslöjad med att göra.

kim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback