kims monologer

man kan säga att jag har kommit halvvägs vad gäller mitt självförtroende efter grundskolans elaka rälsbeklädda käftar. jag insåg detta under dagens morgonprommis:

å ena sidan tar jag emot komplimanger med glupskhet, jag slukar dem med hull och år och skiter fullständigt i om de är ironiska eller inte (ironi är för övrigt dött som humorenre lägg av med det, fram för ärlighet säger jag).  jag har till och med lärt mig att fiska efter dem på ett diskret och obemärkligt sätt, åtminstone enligt mig själv. å andra sidan är jag kass på blickar. alla människor som tittar på mig tänker utan undantag på något i min uppenbarelse som på ett eller annat sätt är äckligt eller rent utsagt fel. varje gång tar jag upp handen ur fickan och letar efter snorbusen på näsan eller tittar ner mot mina lår för att se efter om jag glömt ta på mig byxorna (kan det hända i drömmen, kan det hända på riktigt som jag brukar säga).

från och med nu skiter vi i det också hörrni, alla blickar vi får är beundrande och avundsjuka och vi sträcker på oss lite extra.

öga för öga.
kim.