kims monologer

vad är det för fel på människor egentligen? eller, snarare, vad är det för fenomen som gör att var och varannan tycks låtsas som jag inte finns? jag kan tydligen inte gå på stan längre. inte nog med att jag ska hålla reda på varenda tidningsbud som attackerar, nu verkar plötsligt hela jag vara omöjlig att veja för. jag har hunnit räkna till 23 gånger de senaste dagarna då jag har varit tvungen att kasta mig åt sidan för att mötande gångtrafik inte behagar följa sin plikt att dra sitt strå till stacken. hur svårt är det att ta ett halvt steg åt sidan? en gång gick det så långt att jag faktiskt krockade på öppen gata varpå personen i fråga bara fortsatte gå som om ingenting hänt. hit and run kallas det väl för?

kanske är det så att jag är som en av de där andarna som egentligen är död men går omkring på jorden och blir pissed off på att ingen verkar bry sig.

oh shit, jag är bruce willis i sjätte sinnet.
jag som ville vara alice i underlandet.
men jag antar att det är så det är, som hopplös romantiker får man nöja sig med mindre. i detta fallet att ständigt hoppa-hage-skutta sig fram genom stan.

det måste handla om pondus. att gå med kraft och styrka. ofta hjälper det att ha musik i öronen.
dags att lägga in "idiot walk" i lurarna.

have mercy.
kim.