kims monologer

klockan är väl runt 08:00 när jag kliver ut ur dörren till lägenheten och vrider om låset. med beyonces b-day i öronen småspringer jag nedför trapporna och jag är kanske halvvägs ner när jag inser att jag glömt tampongerna. "inte mycket göra", tänker jag, och fortsätter springa lite fortare.
jag kommer ut på innergården och där står den; min sprillans nya cykel med guldtejpvirat styre. det slår mig att det är helt klart lite roligare att cykla med glittrigt guldstyre än utan. tänker att jag nog får trampa på ganska fort för de där molnen verkar oroväckande lika sådana med regn i. jag trampar iväg. nedför rosengatan, över linnégatan, längs densamma och, ungefär borta vid hemköp, slutar trampandet. kedjan har hoppat och jag börjar ana att detta kan vara en sån dag där allt bara går fel.
"jag borde fattat det när jag glömde tampongerna", tänker jag och sätter mig ner för att gräva tag i kedjan.
jag är inte den som är rädd för lite skit, men jobbar man på ett kontor där alla naglar är felfria och garanterat utan sorgkant kanske just svartoljiga händer inte är att föredra.
"men va fan, vad ska man göra", säger jag för mig själv och fortsätter mecka, nu med ett klädsamt stressdarr på handen.
trot eller ej, kedjan går på, och trampandet som fortfarande bör ta mig till jobbet i tid fortsätter. i två meter. innan kedjejäveln hoppar igen. ett nytt försök. ingen lycka. nu är jag både för förbannad och stressad nu. det går inte. det är nu det börjar regna.
"ok ett snabbt beslut", tänker jag, "vart är närmsta spårvagnshållplats?".
jag lokaliserar den med militäriskt hököga och letar sedan reda på ett cykelställ.
dripp dropp, dripp dropp.
jag vänder mig om och där kommer ettan, i full fart.
"spring kim", tänker jag, "spring för allt vad du är värd!".
det gör jag och hinner precis innan dörrarna slår igen.
där sprack den punktligheten.

kim.