kims monologer

tror jag att jag ser ut på ett sätt som jag egentligen inte alls gör? i mina ögon ser jag barnslig ut, knappt över arton års ålder. ibland stör det mig, det är svårt att inge respekt som barnrumpa. senaste tiden har det dock slagit mig att min självbild kanske är aningens skev. kanske ser jag ut som trettio trots min ringa ålder av tjugosex och ett halvt.

kroppen har jag på ett sätt accepterat, på ett sätt inte. jag är inte en femtonårig gymnast längre, jag är en vuxen kvinna. ändå anser jag att jag har breda muskulösa axlar, stenhårda benmuskler som gör det svårt att se tårna och en mage som skulle kunna stoppa ett tåg. jag tror fortfarande att jag är råstark. jag är en liten liten hund som tror sig vara en grand danois.

lösning:
börja köra stryka minst en gång om dagen.

eller?

räcker det att klättra två/tre gånger i veckan och promenera en del kvällar för att hålla sig fin nuförtiden eller måste man kämpa som en gnu ju äldre man blir? räcker det att äta nyttigt, regelbundet och lagom mycket eller är det svältning som gäller? jag vägrar tro det (det där med svältning alltså).

en sak är säker. när det gäller vissa delar i livet (som till exempel ämnesomsättning och möjligheten att springa runt på rasten) var det bättre förr. överlag är det ändå bättre nu.

prioritera mera.
kim.