civilkurage eller moralkäck?

jag skulle ändå säga att jag har ett rätt saftigt civilkurage. otaliga gånger har jag räddat tanter med brutna ben, tröstat dem och ringt ambulans. jag har gripit in i ett fem-mot-en bråk i reykjavik och jag har kört hem våldtagna tjejer i fjällorter. jag vet vad det är att vara medmänniska. häromdagen på hemköp började jag dock tvivla.

där står jag med mina varor och bakom mig lurar en misstänksam familj. en sån där familj som ger mig ofrivilliga chills. de är fattiga, de bor i en buss och, till min förtvivlan, de tvingar de yngre familjemedlemmarna att stjäla. för kassörskan ser de ut som de köper ett bröd, men det jag ser är att mor och far klämmer in sonen mellan sig för att gömma det paket med grillad kyckling han har i sin hand.

jag vill säga något men på ett plan så vet jag inte vilken sida jag är på. givetvis är det fel med stöld, det är olagligt. men situationen skulle bli så otrevlig om jag gick fram och pekade på pojken och sa:

"han där! han har faktiskt stulit kyckling!"

på ett sätt tycker jag synd och på ett annat blir jag förbannad på dem. frågan är om kassörskan visste hur det låg till egentligen men lät det vara för den här gången. jag hoppas att det är så, då behöver inte jag ta ansvar för lagens långa arm.

mitt civilkurage är sargat i sin stomme. vart går gränsen mellan civilkurage och ren och skär moraltantighet?

skvallerbyttabingbång.
kim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback