kims monologer

men vad fan håller de på med, stavgångarna? de duttar än hit än dit och tror att de på detta vis förhöjer sin förbränning och stärker överkroppen. två flugor i en smäll. men de förstår inte att stavgång ska vara jobbigt, det ska se ut som utövaren faktiskt åker lägnd, det är först då och genom det de kan uppnå sitt mål. de lurar sig själva och det irriterar mig något enormt. jag vill gå fram till dem, slita stavarna ur händerna på dem och skrika:

"men du gör fel, fattar du inte det? det blir inga fler stavar för dig, du har fått din chans"

och sen kan de stå där och stirra med hakan vid knäna och undra vad som hände.

två flugor i en smäll har hamnat bakom foten och istället gjort två flugor på smällem.

smack.
kim.

jag måste be världens höjdoppsdomare om ursäkt. fick nyss reda på utav tv-kommentatorerna att deras jobb inte alls bara har att göra med en vink med röd eller vit flagga:

"de kontrollerar även om en vägrande hoppare passerar ribblinjen, avgör om ribban faller på grund av hård vind och ifall hopparen hoppat inom nedräkningstiden"

ja men dåså.
kim.

vad håller han på med? den lilla gubben som står vid höjdhoppet och viftar med sin röda flagga då ribban faller till marken tycks inte inse hur onödig hans tjänst är. så snart han identifierar rivet sträcker han stolt upp flagghanden och jag riktigt känner hur han vill ropa:

"den åkte faktiskt ner, såg ni det? helt klart ett riv!"

mycket riktigt.
kim.

kommentarer på bloggar har sedan begynnelsen varit ett ställe för riksidioter att härja. det är ett lysande forum att tjata och gnata på åsikter och värderingar vi inte ställer upp på. just det tycker jag är kanonfint, vi behöver forum där vi får utlopp för våra ursinnigaste huvudtroll. vad jag däremot inte har nåon som helst förståelse för är de kommentatorer som rakt upp-och-ner ber bloggare att lägga av att skriva.

vadå lägga av?

det är som om vissa läsare har hamnat i en scen ur star trek och plötsligt befinner sig i en värld där rummet fylls av texter och formuleringar som likt amöbor förökar sig och ämnar slänga ut läsaren ur sitt eget hem.

det är väl för fan upp till dig själv om du vill läsa eller inte!

vi har en fantastiskt intressant och spännande utveckling inom svenskt bloggande just nu, uppskatta det och låt det frodas, sitt inte och hota och skräm upp folk. vårt bloggande är den nya tidens litteratur, en liten skatt vi ska andas på, ta fram putsduken och försiktigt polera.

bling.
kim.

ursäkta mig mina vänner. har varit i paris och hängt och slängt i konstiga torn, ätit långsmala bröd och smaskat på pannkakor med skinka. det var kul.

vad menar vissa människor med att inte bre smöret på mackan ända ut i kanterna? varför klagar de på att jag lämnar kanterna åt måsarna? detsamma gäller pizza. torrt är inte, och kommer aldrig bli, gott.

sacre-coer!
kim.

nej jag kan inte lämna er för ens en dag, sån är jag.

givetvis suktar ni efter slutet på mannen-på-taket-dramat. ja, för nu är det slut ser ni. han har målat färdigt taket, alltjämt iklädd sina blå arbetsbyxor och samma slitna svarta t-shirt. jag vill ropa till honom:

"hörrudu gubbe lilla! nu ser ju taket på huset bredvid alldeles blekt ut! se så! jobba nu!"

men rött och fint är det.

order!
kim.

hintar på att datorn är för gammal och måste bytas ut, ett urval:

- hela tangentbordet kopplar ur sig titt som tätt
- tre bokstäver fungerar inte alls (jag  klipper och klistrar i detta inlägg bara för er)
- backspaceknappen fungerar inte alls, så det är markera och delite som gäller

av denna anledning, mina vänner, lämnas nu datorn in på ett litet spa. kommer blogga så fort jag får tag i en normal dator som kommit ur trotsåldern och inte har insjuknat i alzheimers.

vi klarar det här tillsammans, ni och jag. tillsammans är vi starka som oxar.

ugh.
kim.

att studera människor när de inte vet att de blir iaktagna är något av ett fritidsintresse för mig. att stå i en barnbutik som jag gör nu och lyssna på vad kunder mumlar är oslagbart.

"ih! titta vilken liten ficka!"

"å vilka söta små skor"

"oj vilken liten!"

"titta vad små!"

"har man varit såhär liten?"

"men gud vad söt!"

det mest intressanta är de tonlägen och utrop som jag hör. tänk hur människor kan förvränga sina röster så till den milda grad att sockervadd sprutar ur öronen på dem. kanske ska man spela in?

det är detta jag tänker på när jag studerar er kunder. hör ni det? min skiva är ute till jul och kommer kallas:

"most wanted utrops vol1"

årets julklapp.
kim.

likt en scen ur gudfadern låg en död fluga på min cyykelsadel igår morse. jag sopade ner den på marken och när jag kom tillbaka, sju timmar senare, låg den på exakt samma ställe. två slutsatser drar jag utav detta:

1. någon som lider av extrem blyghet är ute efter mig

2. det blåser inte mycket i göteborg just nu

gnägg.
kim.

ho ho ho! mannen på taket är där idag igen, tillsammans med en kompanjon. fastspända i skorstenen som vanligt putsar de nu taket.

halka inte gubbe lilla.
det har regnat.

pang bom.
kim.

det står en man på taket mitt emot mitt fönster. igår stod han där också, då med en vattenslang som han spolade bort gammal flagad färg med. de röda flingorna singlade ner på vår fina innergård här nere och förvandlade den till en något mindre inbjudande solplats. idag sopar han. han sopar ner resterna av färgen och all annan smuts ner på gräsmattan. igen. han är fastspänd vid en skorsten. rätt vad det är dyker jag upp ur den beväpnad med sax, likt en ond jultomte.

passa dig du gubbe lilla.

klipp.
kim.

jag skulle ändå säga att jag har ett rätt saftigt civilkurage. otaliga gånger har jag räddat tanter med brutna ben, tröstat dem och ringt ambulans. jag har gripit in i ett fem-mot-en bråk i reykjavik och jag har kört hem våldtagna tjejer i fjällorter. jag vet vad det är att vara medmänniska. häromdagen på hemköp började jag dock tvivla.

där står jag med mina varor och bakom mig lurar en misstänksam familj. en sån där familj som ger mig ofrivilliga chills. de är fattiga, de bor i en buss och, till min förtvivlan, de tvingar de yngre familjemedlemmarna att stjäla. för kassörskan ser de ut som de köper ett bröd, men det jag ser är att mor och far klämmer in sonen mellan sig för att gömma det paket med grillad kyckling han har i sin hand.

jag vill säga något men på ett plan så vet jag inte vilken sida jag är på. givetvis är det fel med stöld, det är olagligt. men situationen skulle bli så otrevlig om jag gick fram och pekade på pojken och sa:

"han där! han har faktiskt stulit kyckling!"

på ett sätt tycker jag synd och på ett annat blir jag förbannad på dem. frågan är om kassörskan visste hur det låg till egentligen men lät det vara för den här gången. jag hoppas att det är så, då behöver inte jag ta ansvar för lagens långa arm.

mitt civilkurage är sargat i sin stomme. vart går gränsen mellan civilkurage och ren och skär moraltantighet?

skvallerbyttabingbång.
kim.

killerboll var ett klassiskt inslag på skolgympan. det var kul. dålig fantasi från gympalärarens sida, men kul. det slog mig nyss när jag smällde ihjäl en fluga att killarna alltid kastade killerbollen stenhårt på så nära håll de kunde när de skulle "döda" någon. från en meters avstånd saftade de på för kung och fosterland.
jag gjorde likadant med en fluga nyss.

varför tar vi i så hemskt när vi smäller något som är en tusendel i storlek i jämförelse med oss själva? myggor, flugor, getingar. alltid samma sak. pang! smasch! klapp!

vi leker killerboll med små insekter. förmodligen för att vi vill få ut vardagsaggresionerna.

"fan jag tappade glaset i golvet! dö fluga dö!"

"aj jag slog i lilltån i bordsbenet! passa dig lilla mygga! smasch!"

knappast någon hit-n-run. snarare hit-n-smile.

swisch.
kim.

jag ser att ni tisselitassar omkring här på bloggen. jag ser era ip-adresser och vet att vissa av er är inne varje dag och tar er en titt. jag spionerar. med en försvarlig portion unika läsare varje vecka undrar jag nu:

vet ni inte hur kommentatorsfältet funkar eller tror ni inte att jag ser er? kanske vill ni inte låtsas om att ni tycker det jag skriver faktiskt är jävligt bra?

hursomhelst. vad jag vill säga är egentligen att på den här bloggen behöver man inte kommentera om man inte vill. det är mitt jobb att skriva och ert att läsa. jag vet att ni gillar mig, det räcker.

från mig till er alla.
kim.

jag älskar tvetydiga ord och begrepp. de är som vitsar komprimerade till minimalism. men ibland överraskar jag mig själv. ja ibland är jag rent utsagt jävligt seg. det tog till exempel cirka en månad för mig att inse tvetydigheten i namnet på krogen "rumpan bar" i göteborg. mitt försvar är att den är för uppenbar. det måste vara klurigt, en hård liten karamell med belönande lakritspulver inuti.

min favorit är en skylt för ett företag som tillverkar nyonskyltar i stockholm:

"ståhls skyltar är lysande"

på båda betydelserna kan man svara japp.

japp och japp.

visste ni förresten att min mamma alltid har sagt pumms istället för pumps?
jag sa falmskärm istället för fallskärm när jag var liten.

strålande.
kim.

jag insåg imorse när jag försökte öppna ögonen att vi människor mäter saker livet igenom. vi mäter för att se hur stora vi är, hur lyckliga vi är och hur hälsosamma vi är. när jag var liten var skostorleken ett mått på hur stor och mäktig du var. så snart jag gick upp en storlek tänkte jag:

"nu minsann ska de få se, jag är ingen liten skit längre"

det gick så långt att jag till slut hade skor som var i storlek 38. till saken hör att alla mina skor jag har nu aldrig är större än 37, ibland 36.

idag när jag är stor, vuxen och vis mäter jag istället mitt liv i bmi, rabattkuponger, högskolepoäng, bredd på skidor, antal sökta jobb och pappersåtervinning.

ni ser, det blir allt fler saker att hålla reda på. inget av det har egentligen någon större betydelse för någon annan än mig själv (förutom högskolepoängen och återvinningen möjligtvis), på samma sätt som det som pojkar mäter egentligen inte har någon betydelse för någon annan i långa loppet.

några mått:
skostorlek: 36/37
längd: 165 cenitimeter
vikt: cirka 60 kilogram
bostad: 27,5 kvadratmeter
höjd till tak: 2 meter och 60 centimeter
tv: 23 tum
bh: 75C
ålder: 26 år
ölandsbron: 6072 meter

fick en parisresa av kärleken i födelsedagspresent, det ska bli ball att mäta där. för vad fan mäter fransmännen? årgång på vin/ost och längd på, tja, baguetter?

bon voyage!
kim.