kims monologer

såg en föreläsning med christer fuglesang och niel armstrong igår, live. visst var det sjukt att se den förste mannen på månen spatsera in i svart kostym och röd slips. jag som trodde han var död, men icke! han var jättelevande. när han kom in i kongresshallen ställde sig alla åskådare upp som vore det självaste elvis som intog scenen. tror faktiskt han sa:

"thank you, thank you very much"

men när han stod där och pratade om att det på hans rymdtid inte fanns så avancerade datorer och skämtade om att han skrivit upp sig på listan för aspiranter för nästa resa till mars kunde jag ändå bara tänka på en sak; hur fan kliar de sig på näsan de där astronauterna. jag ser niel framför mig där han står i sin rymdanpassade fiskskål och, rent intuitivt, för pekfingret mot näsan för att krafsa lite och... klonk.

the eagle has landed.
kim.

lite av poängen med nostalgi är att den mår dåligt av att bli uttjatad. nostalgi är till för att tas upp vid speciella tillfällen. samma sak gäller champagne. riktigt bubbel har blivit ordentligt utslitet, det är inget speciellt längre. detsamma har ni säkert känt med ett nytt klädesplagg ni äntligen fått i er ägo; ett plagg som förr eller senare kommer användas i vardagen eller som slit- och slängtrasa.

nostalgi som blivit uttjatat från min barndom:

- svarta reebokskor med karborrband
- cykelbyxor
- touch-me-tshirts
- stora hårsnoddar i sammet
- våfflat hår
- usa-sockor
- hubba bubba
- ribbad tajt polo med championhoodie över
- flanellskjorta
- snö på julafton
- bomberjacka

sluta upp att prata om det och låt oss nostalgismaska i hemlighet. överanvänd inte våra skatter, de blir noppriga då.

tyst.
kim.

ok nu är det dags att berätta det. gotta mig i mitt smetiga ego. min blogg har blivit headhuntad. ja det är sant, så bra skriver jag. i augusti blir kims monologer teater under en teaterfestival vid namn "paradiso" i stockholm. ett antal texter har valts ut och en kvinnlig skådespelerska har utsetts. föreställningen kommer förmodligen kallas just  "kims monologer".

nej jag är inte osvensk, jag är bara mig själv.

word!
kim.

ett uttryck jag fullkomligt avskyr är "osvensk". om du är svensk och gör något så är väl det du gör svenskt, hur du än vrider och vänder på det? vad skulle det annars vara?

"det du gjorde nu var typiskt indiskt"

"jaså tycker du det, ja kanske"

om man menar att en handling är osvensk för att den inte faller in i det uråldriga facket vi genom tiderna skapat så må det så vara, men det är ju inte på långa vägar rätt. varför inte bedöma oss utifrån det samhälle vi lever i nu. jag blir ju knappast en smula fransk bara för att jag tutar mycket när jag kör bil eller amerikansk för att jag skryter om mina fantastiska prestationer på sportarenan.

låt oss för ett ögonblick låtsas att det faktiskt finns ett ord som heter "osvensk". jag har nämligen funnit det mest osvenska jobbet i sverige (ja ni hör ju hur jävla dumt det låter). tv-kocken måste vara den där amerikanen som vi så föraktar. den kaxiga, vräkiga och självgoda amerikanen. där står de och smakar, smackar och kör runt med aromer i munhålan och uttrycker sin totala beundran inför sin matkonst.

"mmm, jättegott! lite salt bara så är den fulländad. friskt och lätt men ändå mustigt. perfekt:"

men nu finns det ju inget sådant uttryck, så låt oss bara göra det som måste göras. placera in tv-kockarna i ett fack. förslagsvis samma fack som trummisarna och målvakterna.

utsökt.
kim.

nu har jag kommit på vad det är som är fel på mig. jag är svagt schitzofren, så är det ju. skönt att hitta något man letat länge efter. jag kom på det när jag satt och grämde mig för min stolthet. jag kan vara så jävla stolt ibland att jag låter bli att ringa ett samtal eller gör något annat som kan repa den. stolt stolt stolt är jag. men haha så är det ju inte alls, jag har ju för fan tatuerat in ett nike-märke på ankeln. hur ostolt är inte det? nu vet jag vad som kommer hända nästa gång någon säger:

"men kim, släpp stoltheten, ta ett städjobb"

jag tänker inte ens säga något, jag bara kavlar upp byxorna eller ner strumpan och åskådliggör beviset.

ha!
kim.

nu är det bevisat. gamla människor är skrynkliga och knotiga kopior av små små barn. att lämna barndomen och bli vuxen och ansvarsfull innebär att en del saker i livet ändras. att bli gammal innebär helt andra. däribland att tränga sig i kö (som jag tagit upp innan) men även att åka buss långväga och inte kunna spara den medhavda matsäcken tills vi är hungriga på riktigt.

"ja nu är klockan faktiskt tre minuter över, vi skulle åkt prick. tror jag tar mig en banan."

fantastiskt.

såg senaste delen av dokumentärserien "från säffle till stureplan" häromdagen. dansbandsgamlingar är tydligen också otåliga, de vill ha sin danstid, varken mer eller mindre:

"ja de var bra, men de började en kvart för sent. har man betalat för en konsert ska man få dansa från 21 till 24, så är det. det borde de lära sig. annars var det bra."

denna otroliga vilja att klaga som på ett outgrundligt sätt bara måste bubbla upp och sprida sig ut i lokalen. likt en drake som fått på tok för mycket eld i munnen och helt enkelt måste ge ifrån sig en kaskad med svavelstinkande eld och prompt skiter i att någon med hår på huvudet står i närheten.

men sånt är tydligen livet. när vi är små förstår vi inte bättre, när vi blir vuxna borde vi veta bättre och rättar oss därför i ledet, när vi blir gamla spelar det helt enkelt ingen roll, den klassiska klyshan "respekt för de äldre" kommer aldrig dö ut. vi kommer aldrig runt den. jag vet inte hur det är med er, men den kommer jag ideligen propsa på när jag börjar skrynkla till likt ett russin.

"ojdå, stod du där? ja men det spelar ingen roll om du blöder ur näsan lilla hjärtat, man ska ha respekt för de äldre serru! se upp nästa gång när det kommer en permobil."

brum brum.
kim.

lyssnade på radion idag och där satt de och snackade om ifall män får ha shorts på sig på jobbet eller inte. det kändes smått bisarrt. även om den här diskusionen kommer upp varje het sommar känns det ändå lite vridet. som att nu ska killarna förtryckas lite, inte kan de gå omkring och lurva sig med sina ben om inte kvinnor får visa tuttarna hur som helst. jag anser att det inte riktigt är samma sak, men låt oss stanna där, detta riskerar att bli en annan diskusion annars.
när jag satt där och lyssnade på radion ringde en kille in som var försäljare, han påstod att det liksom inte passar sig att en säljare går omkring och slänger runt sina lurviga när han möter kunder. detta må vara sant, men det roliga i sammanhanget är hans förklaring varför:

"människor är mer vana att se kvinnoben än mansben för kvinnor har ofta kjol"

vad hände med shortsen frågar jag då mig.

en kvinna ringer sedan in och förklarar att taxichaufförer inte borde ha shorts när de kör sin bil för det kan bli så otrevligt för nästa förare och slå sig ner i ett blött säte. en manlig taxiförrare ringer också han in till programmet och förklarar att:

"män rakar ju inte benen i samma utsträckning som kvinnor, därför kan det kanske vara lite otrevligt med shorts i taxibilen"

vad är det för konstiga förklaringar folk kommer med? hitta på nåt bättre.

den bästa förklaringen kommer de fram till efter ett tags fumlande fram och tillbaka:

"det passar helt enkelt inte ihop"

nä precis, det passar inte in i vår sociala konstruktion att karlar ska svassa runt med en kostym med korta ben eller att taxichaufförer ska glida runt på ett blött lädersäte. busschauffören som i fjol tog på sig en kjol då det inte fanns något förbud för det får en high five av mig. likaså byggisgrabbarna som hamrar och skruvar och sågar i kilt.

det handlar om att ändra normen för sjutton. roll with the punches som de säger i amerikatt. ska vi nu prompt ha global warming i hälarna så får vi tamigfan anpassa sig.

shake a leg.
kim.