kims monologer

jag får alltid för mig saker. precis som alla andra så får jag för mig att världen tycker si och så om mig. jag tror det är det min telefonfobi bottnar sig i. min röst är helt enkelt fel. jag har inte den där sympatiska brinnande rösten som många andra har. kanske beror det på att jag inte är en säljare? även om jag sägar samma sak som en säljare så låter det som någonting helt annat.

frågan är då hur man söker ett jobb på bästa sätt. jag är duktig på att skriva, men personliga brev och cvs är det inte direkt brist på. ett säljande samtal eller ett personligt möte slår tusen gånger högre. mitt perfekt utformade personliga brev drunknar i det stora svarta meritförteckningsträsket. likt hästen i "den oändliga historien" som kämpar mot kvicksanden.

i öronen hör jag djungelbokens norrländska gamar:

"vad ska vi göra?"
"hitt på nåt"

blubb.
kim.

appropå det här med att man inte kan överraska mig så har jag små saker för mig som kan göra dagen lite roligare. ett exempel är att när jag öppnar min mail så blundar jag tills hela inkorgssidan visas så jag inte ska se om jag fått något mail innan den laddat färdigt. ett annat är att jag aldrig tittar på alla korten på en gång när jag spelar femkortspoker, utan jag samlar ihop dem till en hög för att sedan långsamt kika på korten ett och ett.

surprise!
kim.

vad är det för fel på människor egentligen? eller, snarare, vad är det för fenomen som gör att var och varannan tycks låtsas som jag inte finns? jag kan tydligen inte gå på stan längre. inte nog med att jag ska hålla reda på varenda tidningsbud som attackerar, nu verkar plötsligt hela jag vara omöjlig att veja för. jag har hunnit räkna till 23 gånger de senaste dagarna då jag har varit tvungen att kasta mig åt sidan för att mötande gångtrafik inte behagar följa sin plikt att dra sitt strå till stacken. hur svårt är det att ta ett halvt steg åt sidan? en gång gick det så långt att jag faktiskt krockade på öppen gata varpå personen i fråga bara fortsatte gå som om ingenting hänt. hit and run kallas det väl för?

kanske är det så att jag är som en av de där andarna som egentligen är död men går omkring på jorden och blir pissed off på att ingen verkar bry sig.

oh shit, jag är bruce willis i sjätte sinnet.
jag som ville vara alice i underlandet.
men jag antar att det är så det är, som hopplös romantiker får man nöja sig med mindre. i detta fallet att ständigt hoppa-hage-skutta sig fram genom stan.

det måste handla om pondus. att gå med kraft och styrka. ofta hjälper det att ha musik i öronen.
dags att lägga in "idiot walk" i lurarna.

have mercy.
kim.

jag skickade just iväg en arbetsansökan via post (riktig papperspost) en dag för sent där det står att jag är en fena på deadlines. jag älskar när jag är ironisk mot mig själv utan att själv veta om det. det kan ju inte vara annat än charmigt. snacka om att sätta sig själv på pottkanten och öppna för läbbiga frågor vid en eventuell intervju. däremot rättade jag till ett fel som garanterat hade varit fatalt. att skicka ett brev om ett jobb i borås där man uttrycker hur fantastiskt man tycker det är att bo i götet kanske inte är så lyckat.

man kan säga att det är deta mitt liv går ut på just nu; komma på saker jag gjort fel alltför sent. det är alltid så när man skickar papperspost, så fort luckan slagit igen sätter tankeverksamheten igång att gå på högvarv och rätt som det är kommer man på felet. det stora äckliga plumpfelet.

grr.
kim.

jag kan verligen inte stå i kö. detta har inte att göra med att jag är otålig, vilket jag faktisk är i många andra situationer, eller att jag är lat. detta problem lägger jag helt på andra ködeltagare. jag blir stressad för att jag måste hålla koll på att igen tränger sig. jag fullkomligt hatar när någon snikar förbi och gör kön längre från fel håll. jag hade en hemsk köupplevelse häromdagen:

jag märker till min fasa att någon står och flåsar mig i nacken och när jag vänder mig om märker jag att de fuktiga pustarna kommer från en gammal tanta. jag vrider lite på mig och markerar lätt med armbågen för att visa att detta inte är helt ok för mig. plötsligt väser hon:

"oj, det här verkar ta tid och jag som bara ska ha en bulle"

medveten om att hon är ute efter att jag ska ge upp min plats i kön svarar jag:
"ja, vi är många som vill ha godsaker, men kön är inte så lång s vi är nog framme snart ska du se"


härnäst upptäcker jag att när personen fram för mig tar ett steg fram gör också tantan det, rakt in i mig, och står kvar. så där står jag med en flåsig tanta upptryckt som i en stående sked mot mig. behöver jag avslöja att detta inte riktigt är min våta dröm? i mitt huvud knåpar jag på en spydig kommentar som ska kastas likt en välriktad lerkocka rätt i fejan på tantan.
jag kommer såsmåningom fram och beställer min rabarberpaj med vaniljsås och en kopp kaffe varpå tantan avbryter mig och säger:

"får man köpa en bulle, jag ska ta med den" till kassakillen

det är nu jag lägger in min stöt, dödsstöten:

"om jag får köpa mina saker först så är det din tur efter mig ska du se"

vaddå dösdsstöt undrar ni kanske nu. ja jag ångrar också att jag inte klämde till henne lite hårdare, men jag skyller på respekten för de äldre och att hon kanske var senil.

vett.
kim.

det finns en tid för allt. en tid att skratta, en tid att ha ont, en tid att tråka och en tid att gråta. igår var det tid att bryta ihop för att sedan ta sig upp och vända till en ny sida i boken. ibland måste man vara stark och kravla och klösa sig till glädje för sin egen skull. för annars slukar all världens sorgligheter kroppen och vägen upp glider långsamt längre bort.

tvinga sig till kraft för det finns inget annat val.

tänka på goda glada saker för det måste locka tillbaka glädjen. glass, bada naken, dricka kaffe, mammas rabarberpaj, sola, skratta, köpa fina saker, kramas, vara kär, äta solvarma hallon, campa, piggelin, måla naglarna, lyssna på fåglar, gå barfota, titta på gamla barnprogram, lukta på blommor, reggae, grilla, äta snö.

ingen oro, jag behöver bara falla ihop för att komma tillbaka igen.
kim.

det här med min blödighet har faktiskt gått överstyr nu. kom just på mig själv med tårar i ögonen framför extreme home makeover. ett annat exempel är i helgen då jag stod och tittade på göteborgsvarvet och blev så rörd att jag började grina.

det här måste sluta.
kim.

nu ska alltså laila börja baka i tv4-rutan. trailern till den nya serien gör mig illamående, inte på grund av alla bakverk, utan på grund av laila. hon står där och ler ett falskt lite galet leende och berättar att nu ska det bakas bullar, i massor. hon lägger en mandelskorpa i en bägare fylld med vaniljvisp, och så ler hon lite till (den här gången i två steg, "ryck ryck"). läbbigt.

har dessutom stört mig på en av roomservices inredarpresentationer ett tag (för er som inte vet det så är roomservice ett inredningsprogram på femman där man i början av varje program presenteras för detta programs inredare). först får vi reda på att kvinnan är utbildad på konstfack och att hon även gör sceninredningar. det som stör mig är när presentationsrösten, i slutet av inslaget, säger att denna inredarkvinna litar på sitt ögonmått samtidigt som vi får se en bild där hennes skelögdhet är för uppenbar för att missa. hur tänkte producenten? var han för rädd att påpeka för manusskribenten att man inte får skoja om sånt? eller handlar detta om sarkasm och skadeglädje i sin allra härligaste form?


gåta.
kim.

när jag var liten stod jag alltid på huvudet när jag tittade på tv. frågan jag ställer mig nu är: hur i helvete gick det till? varje dag i minst en timme stod jag på huvudet. vad jag vet har jag inte fått några skador från det, men man kan ju undra. kanske är det så att det är därifrån jag fått mitt fina balanssinne och därför blir sjösjuk bara jag får syn på en båt.

barnprogram jag tittade på upp-och-ned:

- beppes godnattstund
- lillstrumpa och syster yster
- balthazar
- fem myror är fler än fyra elefanter
- björnes magasin

jag åt även chokladpudding och extra stora ostbågar efter träningen (det gör jag inte längre, numer påverkar det min kropp på ett dallrigt sätt).

kim.

det finns något som heter mustaschkampen nu. typ som rosa bandet för bröstcancer fast mutasch för samma sjukdom i prostatan. jag förstår inte riktigt varför inte alla snubbar har mustasch, det är både snyggt och spännande, vilket jag trodde tills för någon minut sedan. magnus wislander kan till exempel inte alls sköta en mustasch, hans ser nämligen ut som ett par extra ögonbryn, vilket är både skrämmande och fult. någon som inte ens ska försöka detta med musche är peter settman, han har ju ingen skäggväxt alls, det blir bara fjantigt när han ska stödja kampen mot prostatacancer och så syns inget annat än bara några fjun. risken är väl att man tror att han bedriver nån sorts antikampanj istället. kollegan fredde granberg vet dock precis vart skåpet ska stå när han visar upp sin praktfulla fluffmustasch som närmast liknar albert einsteins klassiker.

men tacka vet jag marlon brandos fantastiska gudfadern-mustasch. den har peter siepen haft den goda smaken att anamma. det har i och för sig patrik ekwall också men han räknas, som bekant, inte i några sammanhang.

slutsats:
magnus wislander ska ha en karta på vart mustasch och ögonbryn ska sitta.
patrik ekwall är en tönt.
marlon brando är häftig.

kim.

1. det är en man i de kursvideos jag går igenom som är skrämmande lik en ung robert gustafsson
2. jag har pannkakor med sylt och grädde i min matlåda
3. jag frös inte lilla rumpan av mig när jag cyklade till jobbet i morse
4. just nu är det egentligen tisdag vid lunch med tanke på ledig torsdag och halv fredag
5. imorgon blir jag bjuden på lunch OCH får tårta på jobbet
6. jag har lyckats bära grå jeans på jobbet i två dagar utan att någon dresscode-polis sagt åt mig (one for the little people!)
7. reinfeldt ska träffa arnold i kalifornien, har fredrik någonsin sett mer ut som en fågelunge än då?
8. paris hilton tränar karate för att kunna skydda sig i finkan, det kan krävas lite mer än så fröken

respect.
kim.

måste bara dela med mig av ett mail jag fick nyss.
bakgrundsinfo: jag får varje vecka ett mail från en eventbyrå som behöver hjälp med diverse tillställingar.
här är två som jag fnissade gott till:

 

"Du kommer tillsammans med en kollega att vara PlayStations ansikte utåt genom att dema Singstar, sampla chips i tältet och ta hand om en tävling där du och din kollega tar fram vinnaren som ska upp på stora scenen samma dag!

Jag söker dig som är glad, trevlig, utåtriktad och kan ta en runda med micken!"

och

"Ett perfekt jobb för dig som måste plugga på sista tentorna, och samtidigt vill tjäna pengar?

Jag söker en person som vill sitta jour i Sickla Köpkvarter. Sickla har för tillfället inga hissar i funktion i anslutning till trapporna. När någon med rörelsehinder kommer finns därför ett journummer att ringa (till dig) så att du kan komma och hjälpa personen till rätt våningsplan med hjälp av varuhissarna. Vi ordar en plats åt dig i lunchrummet eller liknande ? härifrån utgår jourtjänsten."

 

tänk så mycket jobb det finns egentligen. den första rekommenderas direkt till lollo som skulle göra ett förträffigt jobb. den andra har jag lite hatkärlek till. hur kommer det sig att en sådan tjänst är värd tio kronor mer i timmen än det jobbet jag har nu, där jobbet innebär att man faktiskt gör någonting?

 

konfunderad.

kim.

jag frågar mig själv ifall det är värt det. ifall det är värt att spara femtio spänn i taxipengar för att långsamt gå tjugo meter bakom en man hela vägen hem i ösregn. det är inte rättvist mot mig och absolut inte rättvist mot honom, som förmodligen är en fullkomligt normal, något berusad man på väg hem från krogen. men, som vanligt, springer min fantasi iväg med mig och jag ser mig själv bli lemlästad i ett buskage. lik förbannat tar jag inte en taxi.
trots regnet.
trots mina vidriga fantasier.

sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är för små. faktum är att sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är så pass små att det är värt att spara femtio spänn och gå långsamt i spöregnet klockan 01:30 på natten.

egentligen är det helt idiotiskt. lika idiotiskt som min övertygelse om bomben i väskan när jag var på banken sist. det vet ju alla att en ensamt stående sprillans ny svart tygväska inte kan innehålla något annat än en bomb. men går jag därifrån? låter jag någon veta om mina farhågor? nej, givetvis inte. istället sätter jag mig på en stol några meter bort och tänker:

"jag väntar tills det är min tur och om den står kvar obevakad då så hintar jag att det är någon som glömt sin väska och kanske saknar den"

det här med sannorlikhet är skrämmande. alla vet att den är alldeles för liten för att det ska vara värt att kasta sig ut från banken och ta skydd. och därmed göra fullkomligt åtlöje av sig själv, utifall att bomben i själv verket är svettiga träningskläder.

en sak är i alla fall säker: jag har blivit ängsligare med åren. tror att  jag ska råka ut för det jävligaste jävliga. men tjänar det verkligen till att oroa sig? händer det så händer det och då får man väl roll with the punches...

jag försöker bara förbereda mig.
kim.

jag har aldrig varit ett fan av skum. inte i någon from. jag förstår inte riktigt vitsen med att äta något som är uppvispat med luft och som bara försvinner i munnen (därmed inte sagt att det är något fel på sockervadd, men det är en helt annan diskussion). hjärnan tror den ska få vätska och så är det bara nåt sorts konstigt bubbel som svarar. det finns en hel del skum som är avskyvärt, här är några exempel:

- cappucino-skum/mjölkskum
- all sorts dessertsåser i form av skum
- ölskum
- läskskum

det finns även oätligt skum som är äckligt. skum, enligt mig, är i många fall ett tecken på att något är fel, här är två exempel:

- fradga
- skum vid strandkanten med en gul/vit nyans

varför envisas kockar med att använda sig av skum i tid och otid? det är ingen riktig konsistens. om de är ute efter bubblet så gör champagne sin fullgoda del och behöver absolut inte ersättas. det är bara en ensidig form av besvikelse som lägger sig när man inser det fasansfulla:

"nej, det är en jävla skumsås"

visserligen vispas luft in i grädde och chokladmousse för att det ska bli fluffigt, men här talar vi inte om samma bubbelstorlek. om man ska dra det helt krasst antar jag att det hela, i grunden, handlar om bubblornas storlek. till och med mineralvatten med små bubbor är godare än sorter med större bubblor. varför slå på stort? varför vräka och överdriva?

less is faktiskt more.
kim.

vad är egentligen en björn? i mitt huvud delar jag in djur i kattdjur, hunddjur, apdjur, fåglar, kryp och hästar (vilket betyder alla djur med hovar eller klövar, ja tyvärr är det så tragiskt). aporna tillhör samma fack som människan kan man säga fast utan hjärnan. hunddjur är allt ifrån vargar till grävlingar och annat som har samma storlek och tassar. men vart passar björnen in? man kanske skulle kunna tro att de hör hemma i kattfacket, men icke. det räcker inte att vara luvig, man måste ha en riktig svans också, inte en fjamsig stump som björnen har. inte heller hundfacket funkar, björnar är på tok för stora för det.

efter mycket överläggande har jag därför nu bestämt mig för att björnar får ett eget fack i min djurbox. vad ska man göra annars? bara strunta i dem? det är de alldeles för klumpiga för.

bara så ni vet.
kim.

"skarsgård biten av apa - jag trodde jag hade fått ap-hiv" (vänta nu... ap-hiv? finns det olika hiv? fy fan, i så fall måste jag ha både mygg- och fästing-aids vid det här laget)

"misshandlades - för sin dialekt" (tydligen ska man inte visa att man kommer från blekinge när man är i göteborg. och jag som trodde att det var stockholmare likt jag själv som låg illa till. där ser man.)

"solen kommer - snart..." (yeah right)

"runar jagas av inkassoföretag" (fick en sjuk syn där runar springer, febrilt stoppandes pengar, klockor och juveler i fickorna och samtidigt ropar "gud hjälpe mig", medan inkasso kommer efter - sittandes i en bulldozer. nu kommer straffet runar, guds vrede är inte att leka med när han klär sig i inkassos smutsiga kostym...)

"jag kommer bli en så jävla cool morsa" (nej, big-brother jessica, det kommer du inte)

kim.

det här med global warming är ju bullshit i alla fall. detta fastslog jag nu på morgonen när jag cyklade till jobbet av två anledningar:

1. när jag cyklade hem igår blåste det ta mig fan isvindar vilket resulterade i att jag anlände till hemmet i en klädsam lars audaktusson-frisyr.
2. att cykla utan regnställ när det spöregnar får en att inse vissa saker, till exempel att alla borde äga ett regnställ och ett par gummistövlar och att ballerinaskor inte alls är lämpade för störtskurar. 

vad fan hände med 20 grader värme och öl i solen?

jag är lite upprörd just nu, ska lugna ner mig, lovar.

rusk.
kim.

jag är som en riktigt stor hund. stora hundar har nämligen ingen aning om att de är stora utan tror isället att de är mopsar eller något annat liknande fjuttigt. jag skulle nog kunna jämföras med en grande danois eller, vid bad hairdays, kanske en irländsk varghund. jag får för mig att alla omkring mig är så mycket äldre än jag själv. åt minstone ser de äldre ut. nu menar jag inte på det negativa, rynkiga sättet, utan på det vuxna, mogna och sofistikerade. först trodde jag det hela hade att göra med mina kläder. att klä sig i baggybralls och sneakers eller uppvikta jeans och conversedojs kanske knappast faller under mogna vuxenkläder, åtminstone enligt mina sjuka premisser. men efter snart en månad på dresscodeat kontor kan jag meddela er att det fan inte sitter i kläderna. den nya teorin är att det har med min form att göra:

- jag är 165 cm lång, inte särskilt ståtligt (för vi vet ju alla att de vuxna också är stora och också därför långa på höjden).
- jag har ett lite för cirkelformat ansikte (det har ju faktiskt bara bebisar, det kan vi väl vara överens om?)
- jag har en yttepytteliten näsa (vuxna har stor eller lång näsa med stora hårbeklädda näsborrar)
 - jag trivs inte ofta i höga klackar och bär istället vid fina tillfällen, eller på kontoret, ballerinaskor (detta får mig minst sagt att krympa i jämförelse med stilettklackade, fullkomligt livsfarliga donnor som klick-klack-glider förbi mig titt som tätt).
- jag har ständigt rosiga, lite rödflammiga kinder, likt ett nyss inkommet barn, vintertid (vuxna och mogna kinder beter sig inte på det sättet, de är släta och persikofärgade). 
- jag har ovårdade naglar som jag klipper så kort som möjligt och sedan inte filar, vilket gör att de växer ut till åtthörningar som, i och för sig, ser lite lustiga ut (jag säger bara: vuxen = manikyr)

hur uppklädd och piffig jag än känner mig framför spegeln så förvandlas jag till en gloende bumbibjörn så snart en riktig kvinna ställer sig bredvid mig. dessutom tycker jag fortfarande om att ta för mycket smör på mackan och äta oboy-pulver med sked och sedan andas ut (skitkul, testa någon gång, det blir som en privat liten sandstorm). det gör inte vuxna mogna kvinnor med stilettklackar, persikofärgade kinder och franska naglar.

måste avsluta med ett citat från min sambos, vid tillfället, 3 årige systerson, kanske mest för att jag själv inte vill glömma bort det:

mormor: - har du någon puss till mig idag då?
systersonen/sonsonen: - nej dem har jag i bokhyllan.

kim.

"magen ska ju vara som en bongotrumma när man har ätit, annars är det ju ingen idé"
(läses högt på grov göteborska)

visdomsord.
kim.

1. glömde en viktig sak hemma
2. blev sprayad med vattenpöl av biljävel

kim has left the building.
thank you, thank you very much.

kim.

klockan är 17:02 och jag rör mig från jobbet och mot spårvagnen. känner mig lite butter men anar ändå att det kan ordna upp sig snart. går förbi h&m och tänker att jag givetvis är värd en billig tröstklänning, gärna i grått. jag hittar den! skön, billig och snygg. perfekt, förbannelsen har hävts!
det är nu det där händer som får mig att inse att denna dag är utom allt hopp. plånboken ligger inte alls i min väska, utan hemma på köksbänken.
"men den ska ju inte vara där, den ska vara här" viskar jag för mig själv, vänder mig om och hänger tillbaka den fina fina klänningen.
jag inser nu att jag har bråttom. ska skriva ut viktiga papper om 45 minuter och innan dess hinna hem och hämta filerna. jag har ingenting emot att åka spårvagn, jag kan till och med sträcka mig så långt att det faktiskt är lite mysigt. men tror ni att det var det idag? gissa tre gånger.
när jag trycker in mig i den, av svettiga medelåders kvinnor, späckade vagnen slår det mig att det är vårruset idag. och starten sker i slottsskogen. där jag bor . mina ögon får ett sting av desperation när dörrarna slår igen och jag omges av ett blött svettluktande lufttäcke.
när jag kommer fram småspringer jag till porten för att sedan ta vartannat trappsteg upp till lägenheten. här följer en snabb överföring av filer till usb-minne och påklädning av icke-jobbkläder. rusar ut och dit jag ska skriva ut, en anings försenad (försök en kvart...). usb-minnet fungerar givetvis inte och cd-romen innehåller inte ens hälften av de filer jag behövde på papper. ut kommer istället en pixlig version av det enda bevis jag har på mina adobe-kunskaper.
sitter nu hemma efter att ha hämtat upp min slappkedjade cykel. jag gömmer mig. jag äter tröstande klibbig choklad och gömmer mig. måtte detta vara slutet. måtte det vara allt.
sa jag att jag har en intervju imorgon?

skräck.
kim.

för er som tyckte att jag överdrev när jag tog er igenom mig förskräckliga morgon kan ta detta i beaktande:

1. jag spillde filmjölk på kjol, stumpbyxor och fot vid frukosten
2. det fullkomligt spöregnar/haglar ute och jag har ballerinaskor. i tyg. och strå.
3. jag lyckades stänka köttfärssås i hela ansiktet när jag åt lunch på jobbet (sa jag att chefen satt bredvid?)

det var väl själva fan!
kim.

klockan är väl runt 08:00 när jag kliver ut ur dörren till lägenheten och vrider om låset. med beyonces b-day i öronen småspringer jag nedför trapporna och jag är kanske halvvägs ner när jag inser att jag glömt tampongerna. "inte mycket göra", tänker jag, och fortsätter springa lite fortare.
jag kommer ut på innergården och där står den; min sprillans nya cykel med guldtejpvirat styre. det slår mig att det är helt klart lite roligare att cykla med glittrigt guldstyre än utan. tänker att jag nog får trampa på ganska fort för de där molnen verkar oroväckande lika sådana med regn i. jag trampar iväg. nedför rosengatan, över linnégatan, längs densamma och, ungefär borta vid hemköp, slutar trampandet. kedjan har hoppat och jag börjar ana att detta kan vara en sån dag där allt bara går fel.
"jag borde fattat det när jag glömde tampongerna", tänker jag och sätter mig ner för att gräva tag i kedjan.
jag är inte den som är rädd för lite skit, men jobbar man på ett kontor där alla naglar är felfria och garanterat utan sorgkant kanske just svartoljiga händer inte är att föredra.
"men va fan, vad ska man göra", säger jag för mig själv och fortsätter mecka, nu med ett klädsamt stressdarr på handen.
trot eller ej, kedjan går på, och trampandet som fortfarande bör ta mig till jobbet i tid fortsätter. i två meter. innan kedjejäveln hoppar igen. ett nytt försök. ingen lycka. nu är jag både för förbannad och stressad nu. det går inte. det är nu det börjar regna.
"ok ett snabbt beslut", tänker jag, "vart är närmsta spårvagnshållplats?".
jag lokaliserar den med militäriskt hököga och letar sedan reda på ett cykelställ.
dripp dropp, dripp dropp.
jag vänder mig om och där kommer ettan, i full fart.
"spring kim", tänker jag, "spring för allt vad du är värd!".
det gör jag och hinner precis innan dörrarna slår igen.
där sprack den punktligheten.

kim.

nu börjar allt gå sönder, precis som jag trodde. jag är av den fasta övertygelsen att saker och ting är tillverkade för att, förr eller senare, gå sönder. detta gäller i synnerhet hifi-produkter såsom datorer, ljudsystem och annat.
ett exempel på detta är att min mp3 nu gett upp. det var väntat. för ca ett år sedan (ja jag har haft den länge) gav navigationsfunktionen upp, så att välja låt har jag inte haft förmånen att göra på ett tag. igår gick den plötsligt inte att stänga av (!) så jag kopplade ur lurarna bara. givetvis strulade den när jag skulle cykla hem från jobbet. inte nog med att jag inte kan komma åt min  musik, spelaren har dessutom låst sig helt mirakulöst. (notera att det inte finns någon låsfunktion på denna modell egentligen, den har bara hittat på det.)

det finns givetvis olika livslängder på olika prylar. datorer är lömska för dem vill man ha så länge som möjligt och när de väl kraschar faller hela världen samman. datorn lever med andra ord aldrig så länge som vi vill.
ett par h&m-byxor håller, enligt erfarenhet, i cirka tre dagar innan dragkedjan ger upp, men det är klart, betalar man billigt får man billigt tillbaka.
cyklar har en sjuhelvetes förmåga att hålla länge. jag har haft min mörkblå "killcykel" sedan jag var tolv år gammal, vilket gör den till inte mindre än tretton år och nio månader. det är, vad min pappa brukar kalla, "kvalitetsgrejer".
det är först nu jag börjat fundera på att köpa en ny, för även om min gamla betta går fint så tänker jag ändå:

"tänk om det skulle gå åt helvete nu, att kedjan skulle låsa sig eller gaffeln bestämma sig för att falla ihop... då är det inte bara cykeln som är sönder, utan också mitt huvud..."

men för att köpa nytt måste det finnas stålar och för att få stålar måste det finnas jobb.
jag skyller helt enkelt på ams om jag vurpar.

kim.