kims monologer

jag insåg imorse när jag försökte öppna ögonen att vi människor mäter saker livet igenom. vi mäter för att se hur stora vi är, hur lyckliga vi är och hur hälsosamma vi är. när jag var liten var skostorleken ett mått på hur stor och mäktig du var. så snart jag gick upp en storlek tänkte jag:

"nu minsann ska de få se, jag är ingen liten skit längre"

det gick så långt att jag till slut hade skor som var i storlek 38. till saken hör att alla mina skor jag har nu aldrig är större än 37, ibland 36.

idag när jag är stor, vuxen och vis mäter jag istället mitt liv i bmi, rabattkuponger, högskolepoäng, bredd på skidor, antal sökta jobb och pappersåtervinning.

ni ser, det blir allt fler saker att hålla reda på. inget av det har egentligen någon större betydelse för någon annan än mig själv (förutom högskolepoängen och återvinningen möjligtvis), på samma sätt som det som pojkar mäter egentligen inte har någon betydelse för någon annan i långa loppet.

några mått:
skostorlek: 36/37
längd: 165 cenitimeter
vikt: cirka 60 kilogram
bostad: 27,5 kvadratmeter
höjd till tak: 2 meter och 60 centimeter
tv: 23 tum
bh: 75C
ålder: 26 år
ölandsbron: 6072 meter

fick en parisresa av kärleken i födelsedagspresent, det ska bli ball att mäta där. för vad fan mäter fransmännen? årgång på vin/ost och längd på, tja, baguetter?

bon voyage!
kim.