kims monologer

under en tid i min karriär som gymnast förde vi kostdagbok. vi skrev upp exakt det vi åt och hur mycket det vägde. jag kommer ihåg hur skrämmande det var att läsa igenom protokollet efteråt och inse hur mycket man faktiskt trycker i sig på en dag. det visade sig vara en nyttig om än brutal läxa då jag sedan dess har en slags "david och goliat"-förhållande till mat, där jag är goliat och maten är david (det som verkar som en enkel match att säga nej till övervinner mig ändå i slutändan). givetvis har detta följder i en slags ångest och därför måste jag alltid hålla järnkoll på det jag äter (därav funkar GI-metoden alldeles utmärkt för mig).

de senaste dagarna har dock en annan tanke slagit mig. det skulle vara intressant, om än lite skrämmande, att föra en konsumtionsdagbok. hur mycket, och vad, konsumerar jag egentligen varje dag? kanske är en följetång som kommer uppenbara sig på "kims monologer" framöver.

allt för att skapa lite varm, gosig ångest.

kim.

idag har jag:

06:15 - stigit upp
06:30 - ätit två finncrisp med ost och smör samt ett kokt ägg, ett glas vatten att dricka
07:00 - gått till tågstationen (det tar en halvtimme)
07:47 - åkt iväg med tåget
08:12 - kommit fram till min station
08:20 - kommit fram till jobbet
08:21 - slagit på datorn

kim.

jag blev uppriktigt sagt förbannad när jag såg att linda fucking rosing ska få pröjs för att skriva blogg. det är inte ofta det händer men ibland vräker sig jävulen sig ur mig och jag blir rasande. att en person som (1) skriver ointressanta inlägg, (2) inte kan stava och (3) fullkomligt saknar känsla för språk ska få en miljon svenska kronor om året för att skriva blogg är för mig helt absurt.

innebär detta att jag anser att jag själv skriver uteslutande lysande texter?
svaret blir givetvis nej. jag har ett ytterst komplicerat förhållande till mitt skrivande och är nästintill aldrig nöjd med en text.

men.

jag grunnar på mitt ordval. jag redigerar en smula. jag smalnar av och jag lägger pannan i djupa veck. allt för att de få rara själar som läser detta ska få någonting ut av det.

det är möjligt att många inte får ut något alls av mina olika "dagens"-inlägg och (nuförtiden) sporadiska vardagsbetraktelser, men vissa gör det garanterat.

vem får något som helst ut av att linda rosing skriver att hon gått upp klockan 08:00, tagit en promenad och sedan ätit ett ägg? varför är det intressant. och hur i helvete kan det vara värt 1 miljon pix?

hon är lika passé som passerade tomater och hon skriver som en deprimerad tolvåring talar.
som sagt, jag menar inte att mina inlägg alltid är lysande. men i jämförelse med rosing är jag fan värd hela förmögenheten och halva konungariket.

kim.

hörde en betraktelse på rasion imorse som var helt i min smak. den behandlade ämnet dyslexi och ifall det är möjligt för kineser , japaner och andra teckenskriftsnationaliteter att ha dyslexi. en tanke som lockar mig då den lyfter något som jag aldrig funderat över och dessutom känns som något sorts svart hål i problemlösarvärlden som aldrig tidigare blivit behandlat.

tydligen ska det hela ha att göra med att vi läser tecken och bokstäver med olika delar av hjärnan, på samma sätt som tal och sång ligger i olika hjärnhalvor och därför gör att personer med stammning kan sjunga utan hinder.

dags att börja utveckla det svenska teckenalfabetet alltså.

kim.

förresten; biologisk klocka...
kan någon tala om för mig vad det är?
har aldrig hört talas om något sådant.

kim

det föds barn runt omkring mig. kors och tvärs. hit och dit. pojkar och flickor. stora som små.
plötsligt är jag ohälsosamt medveten om hur lång tid det är kvar på väninnors graviditeter, hur de mår, hur stor magen är, i vilken fas fostret är...

jag kommer på mig själv att säga:

"jamen hon är ju förstföderska vettu, man går ofta över tiden då"

som om jag har någon som helst aning om det.

för att toppa allt detta är jag sjukt blödig.
kinderna är ständigt russinskryklade av tårar.

men mitt i allt detta har jag kommit på mig själv att tänka på hur fjantigt mitt liv är egentligen. hur det måste betraktas utifrån. jag behöver bara ta hand om mig själv och är nästintill aldrig vara orolig.

ett något ambivalent tillstånd.

jag är grymt nöjd med hur ivet ter sig just nu; jag har en sambo som jag älskar, ett jobb som jag diggar och en fantastisk ny lägenhet som det snart ska flyttas in i. samtidigt känns det så ytte-pytte-litet i jämförelse med ett barn.

missförstå mig inte, jag tycker inte att människor som väljer att inte skaffa barn har fattiga liv.
jag har bara kommit till någon sorts insikt.
vad den kallas har jag ingen aning om.

kim.

jag vet att jag är en planerande människa.
jag gillar att skriva listor, veta vad jag ska äta till middag och vilken tid jag ska dyka upp vid ett möte.
annars blir jag förvirrad och stressad.

men på något sätt lyckas jag ändå leva i nuet. eller åtminstone i dagen. jag tror inte jag skulle kunna fungera på annat sätt. på morgonen lurar jag alltid ut vad jag ser fram emot under det kommande dygnet och så lever jag på det. tänker på det då och då när jag känner mig trött eller nere.

för det är nämligen så jag tror att det funkar. jag tror inte vi kan leva i nuet så som det är menat. då skulle ju aldrig något bli gjort (och vi är ju faktiskt inga guldfiskar).

problemet att leva i nuet (eller i dagen) är dock att problem och motgångar kan kännas så enormt mycket större än vad de faktiskt är. de tornar upp sig likt murar och plötsligt känns det som man är för nära för att kunna hoppa över.
men, som mora träsk brukar säga:

"då måste vi gå runt den"

och det är just när jag går runt muren och tiden strax efteråt som insikten om allt lärorikt och vackert som ligger längs vägen ploppar upp.

vad vore vi utan murar?
vad vore vi utan nya lösningar?
vad vore vi utan idag?

kim.

vill passa på att gratulera mig själv och alla andra stockholmare till att vårt riktnummer upprepas tre gånger i dagens datum.

whatever that means.

kim.

det första man gör när man köpt nya skor är att ta bort prislappen under.
jag tycker mig se alltför många traska omkring med vita lappar hit och röda dit.

skärp er!

kim.

på bröllopet i helgen hände det som nog bara är tillåtet att hända i fimens värld.

det är dags för toabesök och piffning efter den kyrkliga tillställningen och innan den bubbliga drinken.
den dracks i ett litet gemak  med samtliga gäster.
jag minglar.
jag sippar.
jag äter jordgubbar.
jag känner mig sval och vacker.
plötsligt kommer en tant fram till mig och frågar lite försiktigt:

tant: "är det meningen att din klänning ska se ut sådär?"
jag: "jaaa, hurså?"
tant: "ja men är det meningen att den ska ha ett sådant dekolletage där bak?"
jag: "nej, verkligen inte"

därmed är det alltså klubbat. det är inte meningen att jag ska placeras i möblerade rum med dresscode. min kropp reagerar då våldsamt och väljer att visa röven för hela sällskapet.

kim.