mannen i regnet och bomben i väskan
jag frågar mig själv ifall det är värt det. ifall det är värt att spara femtio spänn i taxipengar för att långsamt gå tjugo meter bakom en man hela vägen hem i ösregn. det är inte rättvist mot mig och absolut inte rättvist mot honom, som förmodligen är en fullkomligt normal, något berusad man på väg hem från krogen. men, som vanligt, springer min fantasi iväg med mig och jag ser mig själv bli lemlästad i ett buskage. lik förbannat tar jag inte en taxi.
trots regnet.
trots mina vidriga fantasier.
sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är för små. faktum är att sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är så pass små att det är värt att spara femtio spänn och gå långsamt i spöregnet klockan 01:30 på natten.
egentligen är det helt idiotiskt. lika idiotiskt som min övertygelse om bomben i väskan när jag var på banken sist. det vet ju alla att en ensamt stående sprillans ny svart tygväska inte kan innehålla något annat än en bomb. men går jag därifrån? låter jag någon veta om mina farhågor? nej, givetvis inte. istället sätter jag mig på en stol några meter bort och tänker:
"jag väntar tills det är min tur och om den står kvar obevakad då så hintar jag att det är någon som glömt sin väska och kanske saknar den"
det här med sannorlikhet är skrämmande. alla vet att den är alldeles för liten för att det ska vara värt att kasta sig ut från banken och ta skydd. och därmed göra fullkomligt åtlöje av sig själv, utifall att bomben i själv verket är svettiga träningskläder.
en sak är i alla fall säker: jag har blivit ängsligare med åren. tror att jag ska råka ut för det jävligaste jävliga. men tjänar det verkligen till att oroa sig? händer det så händer det och då får man väl roll with the punches...
jag försöker bara förbereda mig.
kim.
trots regnet.
trots mina vidriga fantasier.
sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är för små. faktum är att sannorlikheten att mina tankar skulle infrias är så pass små att det är värt att spara femtio spänn och gå långsamt i spöregnet klockan 01:30 på natten.
egentligen är det helt idiotiskt. lika idiotiskt som min övertygelse om bomben i väskan när jag var på banken sist. det vet ju alla att en ensamt stående sprillans ny svart tygväska inte kan innehålla något annat än en bomb. men går jag därifrån? låter jag någon veta om mina farhågor? nej, givetvis inte. istället sätter jag mig på en stol några meter bort och tänker:
"jag väntar tills det är min tur och om den står kvar obevakad då så hintar jag att det är någon som glömt sin väska och kanske saknar den"
det här med sannorlikhet är skrämmande. alla vet att den är alldeles för liten för att det ska vara värt att kasta sig ut från banken och ta skydd. och därmed göra fullkomligt åtlöje av sig själv, utifall att bomben i själv verket är svettiga träningskläder.
en sak är i alla fall säker: jag har blivit ängsligare med åren. tror att jag ska råka ut för det jävligaste jävliga. men tjänar det verkligen till att oroa sig? händer det så händer det och då får man väl roll with the punches...
jag försöker bara förbereda mig.
kim.
Kommentarer
Postat av: Remynatasha
Very good guestbook. Interesting!
Trackback