kims monologer

nu är det bevisat. gamla människor är skrynkliga och knotiga kopior av små små barn. att lämna barndomen och bli vuxen och ansvarsfull innebär att en del saker i livet ändras. att bli gammal innebär helt andra. däribland att tränga sig i kö (som jag tagit upp innan) men även att åka buss långväga och inte kunna spara den medhavda matsäcken tills vi är hungriga på riktigt.

"ja nu är klockan faktiskt tre minuter över, vi skulle åkt prick. tror jag tar mig en banan."

fantastiskt.

såg senaste delen av dokumentärserien "från säffle till stureplan" häromdagen. dansbandsgamlingar är tydligen också otåliga, de vill ha sin danstid, varken mer eller mindre:

"ja de var bra, men de började en kvart för sent. har man betalat för en konsert ska man få dansa från 21 till 24, så är det. det borde de lära sig. annars var det bra."

denna otroliga vilja att klaga som på ett outgrundligt sätt bara måste bubbla upp och sprida sig ut i lokalen. likt en drake som fått på tok för mycket eld i munnen och helt enkelt måste ge ifrån sig en kaskad med svavelstinkande eld och prompt skiter i att någon med hår på huvudet står i närheten.

men sånt är tydligen livet. när vi är små förstår vi inte bättre, när vi blir vuxna borde vi veta bättre och rättar oss därför i ledet, när vi blir gamla spelar det helt enkelt ingen roll, den klassiska klyshan "respekt för de äldre" kommer aldrig dö ut. vi kommer aldrig runt den. jag vet inte hur det är med er, men den kommer jag ideligen propsa på när jag börjar skrynkla till likt ett russin.

"ojdå, stod du där? ja men det spelar ingen roll om du blöder ur näsan lilla hjärtat, man ska ha respekt för de äldre serru! se upp nästa gång när det kommer en permobil."

brum brum.
kim.