kims monologer

jag erkänner. jag är en riktig praktmes. åtminstone om gårdagens fåniga försök till fönsterrenovering räknas.
det råkar nämligen vara så att jag inte klarar av vissa typer av ljud, framförallt gnissel i alla dess former. och, visst, jag gör som alla andra, ryser, men jag vågar nog säga att min reaktion är en smula mer extrem än så. för förutom att alla hårstrån på hela kroppen reser sig vid minsta antydan till gnissel så börjar jag även hosta. om gnisslet sedan fortsätter byts hostningarna ut till kväljningar och till slut börjar tandrötterna att värka.
jo, det är säkert!
tandrötterna.

ni kan kanske föreställa mig hur det såg ut igår kväll när jag efter jobbet stod ensam i den tomma lägenheten (som givetvis ekar) skrapandes och frenetiskt tvingandes mina öron att lyssna på kalmarmatchen på p4.
det gick inte.
jag fick gå hem.

det är inte ofta jag ger upp, men i det här fallet är jag överlycklig att jag har en sambo som kan ta sig an gnisslet. framförallt är det nog bäst med tanke på det nybehandlade, oljelackade, golvet (misstänker att frätskador från magsaft inte är att önska där).

jag får helt enkelt ansvara för kökets golvmålning istället.

kim.