kims monologer

att prova pjäxor är en vetenskap i sig. en helt jävla absurd sådan.

"hur känns den här då?"

"jo den känns väl ok, trycker lite vid sidan här bara"

"nä då är det inte bra, testa den här istället"

pust, stön, svett, knäpp, knäpp, knäpp, knäpp, ritch, ratch

"jo men den här! den här!"

"hur känns den?"

"skitskön ju!"

"oj då, nä då är det inte bra, testa den här"

det är nu jag formar min kropp till ett svettigt, buckligt frågetecken och suckar:

"va?"

att prova pjäxor är ett sorts självständighetstest. det är bara du själv som kan säga att det är bra eller inte. att det dessutom inte är så bra när det är för bra, underlättar inte situationen. ingen mamma kan känna efter att tån sitter där den ska utanpå skon , ingen pappa kan trycka ner hälen ordentligt. att prova pjäxor och bestämma sig för ett par är att stå på egna ben och leva med sitt beslut.

hur dåligt eller bra det nu kan vara.

kim.