vansinnighetsgympa

det här med att gå på gympa (inte gymnastik, det är en sport och något jag spenderat 15 år av mitt liv åt) är en lite knäpp sysselsättning insåg jag igår. på ett sätt passar inte gympa riktigt in i vår klyshigt kyliga kultur och blir därför vansinnigt obehaglig. tänk er scenariot:

ett gäng människor som inte känner varandra samlas i en operationssalsupplyst gymnastikhall för att tillsammans svettas och anstränga sina muskler. haken är bara att ingen deltagare egentligen vill låtsas om den andre och försöker därmed sprida ut sig så avståndet ökar till det maximala.
man tittar sedan inte på varandra på en hel timme utan stirrar stint på ledarna som, till skillnad från deltagarna, äckelhurtigt hejar på och hoppsistudsar sig genom passet. vissa har dessutom tagit samma pass så många gånger att de så nonchalant som möjligt visar övriga att de minsann redan kan detta genom att börja med nya övningar redan innan ledarna själva ens satt igång.

samtidigt som vi inte låtsas om varandra så ligger ändå en skräck i att komma till ett pass som har så få deltagare att vi inte kan gömma oss i mängden. paradoxalt? ja det kan man säga.  

mitt i allt detta stod jag igår kväll och stilla undrade:
varför gör jag då samma sak?
varför står jag där och tjuvblänger på de andra när jag tror att ingen ser?
och, framförallt, varför registrerar jag så snart någon gör ett fel?

kim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback