kims monologer

det föds barn runt omkring mig. kors och tvärs. hit och dit. pojkar och flickor. stora som små.
plötsligt är jag ohälsosamt medveten om hur lång tid det är kvar på väninnors graviditeter, hur de mår, hur stor magen är, i vilken fas fostret är...

jag kommer på mig själv att säga:

"jamen hon är ju förstföderska vettu, man går ofta över tiden då"

som om jag har någon som helst aning om det.

för att toppa allt detta är jag sjukt blödig.
kinderna är ständigt russinskryklade av tårar.

men mitt i allt detta har jag kommit på mig själv att tänka på hur fjantigt mitt liv är egentligen. hur det måste betraktas utifrån. jag behöver bara ta hand om mig själv och är nästintill aldrig vara orolig.

ett något ambivalent tillstånd.

jag är grymt nöjd med hur ivet ter sig just nu; jag har en sambo som jag älskar, ett jobb som jag diggar och en fantastisk ny lägenhet som det snart ska flyttas in i. samtidigt känns det så ytte-pytte-litet i jämförelse med ett barn.

missförstå mig inte, jag tycker inte att människor som väljer att inte skaffa barn har fattiga liv.
jag har bara kommit till någon sorts insikt.
vad den kallas har jag ingen aning om.

kim.