kims monologer

ofta går vi långt tillbaka i tilbaka i historien då vi filosoferar kring varför vi beter oss som vi gör idag.

varför klias det i skrevet?
varför luktas det på fingrar?
varför pillas det i näsor?

alla frågor vars uppkomst vi kan skylla våra föregångare på.
jag, däremot, refererar snarare till prestation.

ja, jag vet.
låter konstigt.

särskilt när jag är ute som springer sitter neandertalaren på min axel och gnatar:

"jag hoppas du vet att vi kunde springa minst fem mil åt gången, barfota, med höfrskynke, i midvinter"

han spottar och fräser i mitt öra, stirrar på mig med sina gula ögon.

men jag har vant mig, han är ofta där. om ni någon gång sett att min ena axel är en aning lägre än den andra är det hans rumpa som gjort avtryck.

nu kommer det konstiga:
han har börjat dyka upp när jag ska borsta tänderna.

"inte borstade jag tänderna på min tid inte, och titta, ahh, de är kvar" fräser han
"jo men nu äter vi mer socker än du gjorde då" försöker jag
"och vi gnagde på ben och tuggade grus dagarna i ända" driver han på
"ja, men vi äter mycket knäckebröd"
"har du någon gång sett en neandertalare med svaga skruttiga tänder?"
"tha hell with the toothbrush" skrattar jag som aldrig egentligen sett en stenåldersmänniska utan bara en liten gubbe på en axel och kastar borsten över axeln.

vart ska detta sluta?
tappade man tänder på stenåldern?
är grus verkligen bra att tugga på?

fan.
kim.