kims monologer

nej det går inte.

hur många artiklar jag än läser och hur många presskonferanser jag söker mig fram till.
jag kan ändå inte förstå hur man kan ta bort livet från en annan människa. vilken människa som helst.

att dessutom göra det slumpartat och helt utan planering känns paradoxalt nog nästan värre än om förföljelse och research skulle föregå.

det bara blev så.
en ren slump.
betydde egentligen ingenting.

jag har inga barn och ingen i min närhet har blivit mördad. ändå kan jag inte slå bort bilder och tankar ur huvudet.
om jag känner så; hur känner då alla föräldrar? hur känner då englas  mamma och pappa? hur känner pernillas?

jag kan tända tusen ljus och jag kan läsa miljontals artiklar. de som slitits bort från denna värld kan ändå inte komma tillbaka.

det finns bara en sak kvar. det praktiska. det konkreta.
gör plats i psykvården.
utbilda fler som snabbare kan fånga upp ondskan i samhället.
satsa ett ordentligt kapital på att utöka vår dna-bank.

gör något för fan.

kim.