min mörka sida

det finns ett beteende som jag fullkomligt hatar. vissa kallar det martyrbeteende, jag kallar det sympatifiske. jag är överlag en mycket empatisk person, jag lyssnar och har lätt att sätta mig in i andra personers situation. tyvärr har dock även jag en elak och ond sida vilken yttrar sig i en spärr.

sympatispärren.

känner jag ett uns av sympatifiskarens snålvatten dripp droppa ner på mina fötter åker genast sympatispärren upp och mitt empatiska jag stänger fullständigt ner. jag är helt enkelt oförmögen att tycka synd om någon som ber mig om det. jag mår fysikt illa av det.

ett par gånger har jag trotsat kväljningarna och ändå försökt sträcka ut en darrande empatihand. resultaten har varit katastrofala. jag hör, likt vid en utomkroppslig sensation, mig själv uttrycka något slags vekt försök till ömsinthet och resultatet är sorglilgt. det är inte ens min egen röst som ljuder från min mun. kommentaren påminner om en replik i en riktigt dålig svensk filmproduktion. det finns ingen inlevelse. inget eftertryck.

jag kan inte ljuga, jag är på tok för ärlig för det.

tillbakakaka.
kim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback