kims monologer

kommer ni ihåg tiden då man helt dramatiskt kunde skrika:

"håll dörrarna!"

medan man sprang till tunnelbanan och någon faktiskt gjorde det?
nej, det gör ni naturligtvis inte. nåväl, inte ni som är uppvuxna någon annanstans åtminstone. det hela gav vardagen en actionfilms glans.

då, på den tiden, var tunnelbanedörrana skraltiga och bar gummering där de möttes. hela min arm gick lätt igenom dörrmellanrummet. det var snälla dörrar. dörrar som ändrade sig om någon kom i vägen och i så fall öppnade sig igen.

sedan kom den nya tiden. nya vagnar designade i bästa sci-fi-klädsel paraderade in på spåren och tacklade kallt ut föregångarna. nya vagnar och elaka elaka dörrar med sylvassa eggar där mysgummit tidigare suttit.

efter en smula filosofiserande har jag nu insett att det är så livet är. precis som med tunnelbanedörrarna.

vi växer upp med gummerade kanter, fluffiga kuddar och spunnet socker och hamnar sedan i landet där tunnelbanedörrarna förvandlats till häcksaxkäftar och allt mjukt och tryggt förvandlats till krom.

klipp.
kim.