kims monologer

när går vi ifrån en flyktig bekantskap till att inte hälsa eller ens nicka igenkännande? hur känns det i magen när en person vi känner går förbi och vi väljer att denna inte är värd det?

det finns många anledningar till att det inte ska vara värt att uppmärksamma ett bekant ansikte. även jag har åtminstone ett par sådana som jag på något sätt sårat såpass att jag inte är värd uppmärksamheten. men i den riktiga verkligheten, den som gills på riktigt, så är inte jag den personen. jag sårar inte människor för min egen vinnings skull, jag är inte elak och säger dumma saker om personer som inte alls är sanna. jag är en snäll person som uppskattar livet och de människor jag har turen att få lära känna. hur kommer det sig då att jag inte är värd uppmärksammande i en klick människors ögon?när det händer krymper jag för en sekund till den jag var under min högstadietid. den personen tycker jag inte om.

vi vet aldrig vad folk runt omkring oss har upplevt eller hur de känner förrän vi faktiskt brytt oss om att fråga. om vi inte bryr oss om att fråga, vilket vi faktiskt inte är skyldiga till och absolut inte ska försöka oss på om vi verkligen inte är intresserade, varför inte bara försiktigt uppmärksamma?

en liten knyck på nacken ger så mycket mer än ingenting alls. om inte för den andra personens skull, så för din egen. råkar det bli ett hej eller en kort konversation av det, vad spelar det för roll? vem skadar det egentligen?

kim.