kims monologer

lite grann får jag ju skylla mig själv. bor jag i en etta på 27,5 kvm så ska jag inte klaga på så mycket. och det gör jag inte heller, det är nämligen världens mysigaste och finaste bostad. men jag ser det som provocerande att mina grannar har en balkong. en balkong som jag med lätthet skulle, med en trapetsartists grace, kunna kasta mig ut från fönstret till och ta tag i deras balkongräcke. när mtt fönster är öppet och de sitter ute under de futtiga soltimmar sommaren behagar bjuda på, är det som de sitter inne hos mig och samtalar. kanske ska man satsa på att bli polare och montera upp en skön hängmatta mellan mitt fönster och deras oas. risken är annars att frestelsen blir för stor och jag infriar mina planer.

vissa saker är lite för lätta för att inte testas. en hög bro med för lågt räcke ger en möjlighet till katastrof som är fullkomligt nervtrasslande. gränsen mellan normalt tillstånd och katastrof är så tunn att den knappt är synbar. när jag hade midjelångt hår utsattes jag för denna känsla varje gång jag höll i en sax. tänk vad äckligt lätt att bara ta tag och klippa till.

runt våra väderbalkonger i trapphuset har vi ett fastspänt nät. varför? har något hänt? kommer något garanterat att hända? är det för fåglarnas skull? varför?

frågan är om jag inte ska skaffa mig en sån där hängsäck som bergsklättrarna sover i, bara för att bevisa att vi utan balkong är värda något vi också.

häpp!
kim.