kims monologer

jag tillhör den skara språkpoliser som tycker det är ok med bristfällig grammatik så länge den kommer ur munnen; så länge jag förstår vad personen i fråga säger gör det mig ingenting att hon/han uttalar något fel eller använder fel tempus. ibland handlar det om en speciell dialektsång vilket kan göra det hela lite charmigt (däremot noterar jag felen flitigt i min mentala rättningsmanual). när det kommer till skriftliga fel, däremot, är jag ingen polis, jag är en arg skäggig medeltida general. rätt ska vara rätt. särskrivningar, stavfel, grammatiska snedsteg och syftningsfel liksom hoppar ur texten och anfaller min halsgrop så jag blir illamående. exempel:

- växt: "han hade verkligen växt!" vad menas? att någon har många växter? nej, faktum är att betydelsen är att personen i fråga har vuxit sedan sist.

- de, dem: lär er hur detta funkar! det blir så fel annars. "jag träffade dem igår, de var fulla som svin". och för er som inte fattat det redan; dom är talspråk.

- särskrivningar: det är enkelt, på svenska skriver vi ihop allt, på engelska skriver de isär allt.
  ex: wooden floor vs trägolv.

skona mig från illamående! skicka texterna till mig så fixar jag dem i utbyte mot en billig penning.

giv akt!
kim.