kims monologer

jag är en av de få människor som älskar överraskningar. detta har givetvis med mitt ego att göra. att någon brytt sig om mig så mycket så att de sitter och planerar för att överraska mig måste vara höjden av bekräftelse. problemet är bara att jag aldrig blir överraskad och fram tills nyligen har jag lagt allt det ansvaret på världen runt omkring.
nu kanske man kan tro att anledningen till att jag aldrig blir överraskad är att jag själv aldrig gör något för någon annan, vilket är allt annat än sant. jag älskar nämligen att överraska andra, det ger mig en kick. att ensam eller i sällskap sitta och filura på hur jag ska kunna överraska en annan person är både pirrigt och i allra högsta grad en humörhöjare. jag har tagit del i otaliga surprisefester och köpt tonvis med impulspresenter till andra, men själv har jag aldrig emottagit något liknande. kanske tror folk att jag är en av dem som hatar överraskningar?

hur kommer det sig då att jag kommit på att det inte är alla andras fel? svaret är att jag inte kan överraskas. jag har redan listat ut det innan det har hänt, vilket givetvis är lite tråkigt. så har det varit sedan jag var liten, till och med på julaftnar. folk verkar dessutom inte kunna hålla sig från att slänga ut ledtrådar. ledtrådar jag fångar upp likt en groda attakerar en fluga. därför upplever jag dem aldrig som just överraskningar, utan en planerad aktivitet eller dylikt. dessutom har jag en väldigt livlig fantasi. jag kan sitta och fundera på vad som skulle kunna överraska mig och leva mig in i det så mycket att jag blir besviken när det inte händer, helt plötsligt känns min fantasi fullkomligt logisk...

ta det som ett tips, utifall att ni skulle vilja försöka. förmodligen vet jag om det innan ni ens börjat planera.

och så dagens fråga:
hur kommer det sig att solen lyser som starkast och är som varmast precis när den är i skarven av något? precis i kanten av ett moln eller ett hus eller något annat som sedan skymmer den.

klura.
kim.